Det finns ingen som helst tvekan om det. Han betyder allt för mig, och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få leva ett lyckligt liv. Allt annat är ointressant. Nu finns bara, bara han.
Vi talar ibland om oss själva som tvillingsjälar. Jag känner en alldeles speciell samhörighet med honom som jag inte kan förklara på annat sätt än att den är menad att ske. Det var inte slumpen som förde oss samman, det var något annat, något större.
Vi visste båda omedelbart vid vårt korta möte i korridoren att det här var mer än bara ett vanligt möte som består av "Hej, hur är det?". Det här kändes i hela kroppen. Det var omedelbar och instinktiv kärlek. Och denna kärlek har vi varit så enormt rädda om längs med vägen.
Vi har tagit hand om den genom att vara rakt igenom öppna och ärliga, genom att verkligen verkligen, nästan demonstrativt, visa att Det här är Jag. Vill du ha mig? Duger jag som jag är? Och det här sättet att mötas och att bemöta varandra kommer ge oss frukt för resten av våra liv. Här finns ett starkt ömsesidigt förtroende, och här finns viljan att skapa något som aldrig tidigare skapats - den livslånga eviga kärleken byggd på ömsesidig respekt, ärlighet, attraktion, ömhet, sexualitet, närhet. Vår högsta drivkraft är att den andra personen ska känna en inre frid och lycka. En sorts tillfredställelse över att leva.
Vi ska ska tillsammans ta oss ur den situation vi nu befinner oss i och stiga in, hand i hand, i en ny framtid. Där vistas vi tillsammans med alla våra sju barn och där är det lyckan som styr. Det är skratten och gemenskapen och den gemensamma viljan. Där ska alla få möjlighet att utvecklas till de individer de är och där ska vi alla må bra. Jag ser så enormt mycket fram emot att få påbörja den resan. Den resan är starten på mitt liv.
onsdag 18 december 2013
tisdag 26 november 2013
Medicinerar igen
Måndagen den 18 november började jag medicinera med Cipralex igen. Jag äter 10 mg/dag. Jag tycker faktiskt att jag redan märker av att jag är mer harmonisk i kroppen. Inte det där ständiga stress-/ångestpåslaget som jag haft ett tag. Jag börjar också kunna se lite mer positivt på tillvaron.
Jag har dock svårt att hålla isär vad som faktiskt är medicinens påverkan och vad som är en följd av att privatlivet är lugnare nu. Han finns kvar och jag börjar känna mig trygg i att det kommer förbli så.
Jag har dock svårt att hålla isär vad som faktiskt är medicinens påverkan och vad som är en följd av att privatlivet är lugnare nu. Han finns kvar och jag börjar känna mig trygg i att det kommer förbli så.
torsdag 14 november 2013
Lugn igen, han finns kvar
Och han står stadigt säger han. Ingen anledning till oro. Jag hoppas det stämmer, jag måste våga tro.
onsdag 13 november 2013
Nej!
Det känns som att jag tappar honom nu. Jag går sakta sönder inombords och det finns ingenting jag kan göra. Jag är så jävla maktlös.
tisdag 12 november 2013
Bra dag
Idag har jag känt mig okej i kroppen hela dagen, jag minns inte när det hände senast. Måste ha varit flera veckor sedan. Jag börjar känna framtidstro, han ger mig det, och det gör mig så lycklig.
måndag 11 november 2013
Ett tillfälligt lugn
Och så känns det bättre igen. Hans trygghet smittar av sig och jag kan återigen andas.
söndag 10 november 2013
Behöver få utlopp
Jag känner ett så stort behov av att skriva och att uttrycka mig, men orden vill inte infinna sig. Jag fastnar ofta sittande vid köksbordet eller i soffan försjunken i tankar, eller kanske snarare försjunken i tomhet. Ibland kommer tårarna, ibland inte. Ibland vet jag inte ens varför.
Det är så enormt mycket känslor i kroppen. Det liksom sjuder och bubblar och kokar inom mig och allt det där behöver få komma ut, få utlopp. Likt Ronjas vårskrik vill jag släppa tyglarna fullständigt och bara aaahhHHHHHHHHHH!! UT och BORT!
Det är så enormt mycket känslor i kroppen. Det liksom sjuder och bubblar och kokar inom mig och allt det där behöver få komma ut, få utlopp. Likt Ronjas vårskrik vill jag släppa tyglarna fullständigt och bara aaahhHHHHHHHHHH!! UT och BORT!
lördag 9 november 2013
Upp och ner
Jag är väldigt instabil i humöret just nu. Skör. Är så lättpåverkad av yttre omständigheter och det räcker med en liten vindpust för att jag ska falla omkull. Var ledsen igår på kvällen, efter barnens halloweendisco. Jag orkade inte hela vägen, pressen blev för stor, och ångesten kom krypande. Hanterbart men nedstämdheten tog mig istället.
Idag föll jag en stund mitt på dagen men efter telefonsamtal och att barnen kom så vände det igen. Jag märker hur jag mår bra av att dom kommer, hur det aktiverar mig. Men bara för en stund. Efter några timmar blir behovet av att vara ensam påtagligt och hjärtat börjar slå snabbare. Jag skulle behöva någon som var med mig, det skulle göra stor skillnad om jag inte var ensam med dem. De gör mig så gott, men jag behöver någon som håller mig över ytan, som kan träda in en stund ibland så jag kan hämta andan.
Den tiden kommer. Och jag finner sådan trygghet i den vetskapen.
Idag föll jag en stund mitt på dagen men efter telefonsamtal och att barnen kom så vände det igen. Jag märker hur jag mår bra av att dom kommer, hur det aktiverar mig. Men bara för en stund. Efter några timmar blir behovet av att vara ensam påtagligt och hjärtat börjar slå snabbare. Jag skulle behöva någon som var med mig, det skulle göra stor skillnad om jag inte var ensam med dem. De gör mig så gott, men jag behöver någon som håller mig över ytan, som kan träda in en stund ibland så jag kan hämta andan.
Den tiden kommer. Och jag finner sådan trygghet i den vetskapen.
onsdag 6 november 2013
Pulsen
Tog en propranolol och efter en timma är pulsen nu 71 bpm istället för 99. Oroskänslan är dock kvar. Tar xanor.
Skakiga dagar
Ångesten har återkommit som en oinbjuden vän. Ständigt vid min sida igen. Hanterbar men obehaglig. Hjärtat slår lite för fort, lite för hårt. Strupen snöras åt, ett tryck och ett obehag i bröstet. En slags förlamande rastlöshet och bristande energi.
Beror det på min livssituation, på villrådigheten, eller är det bara sådan här jag är när jag är medicinfri. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.
Så mycket jag borde ta tag i, framför allt skolan, men ingenting blir gjort. Kan inte finna ro i kroppen, kan inte fokusera. Vill inte ge upp än och börja medicinera igen, vill veta hur djupt det drar ner mig, var mitt grundläge finns. Måste härda ut.
Beror det på min livssituation, på villrådigheten, eller är det bara sådan här jag är när jag är medicinfri. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.
Så mycket jag borde ta tag i, framför allt skolan, men ingenting blir gjort. Kan inte finna ro i kroppen, kan inte fokusera. Vill inte ge upp än och börja medicinera igen, vill veta hur djupt det drar ner mig, var mitt grundläge finns. Måste härda ut.
lördag 2 november 2013
måndag 11 mars 2013
Ingen medicin
Jag slutade med medicinen för någon vecka sedan. Minns inte riktigt när. I mitten av februari kanske. Det har hittills gått väldigt bra ändå. Humöret och känslan i kroppen har varit positiv och stabil. Nu ikväll kom mitt första fall. Sorgsenheten föll över mig plötsligt när jag satt och tittade på bilder. Vet inte varför. Jag hoppas det bara är tillfälligt och inte bara en försmak på vad som komma skall..
Det beslut jag är på väg att fatta, vill jag fatta utan medicin i kroppen. Jag vill att det ska vara jag som tar det, inte jag stärkt av medicin. Jag vill vara säker på att jag gör det rätta.
Det beslut jag är på väg att fatta, vill jag fatta utan medicin i kroppen. Jag vill att det ska vara jag som tar det, inte jag stärkt av medicin. Jag vill vara säker på att jag gör det rätta.
måndag 4 februari 2013
Får inte ihop det
Jag förstår inte hur jag ska klara mig, på egen hand. Hur ska jag kunna ta hand om barnen, när jag knappt orkar ta hand om mig själv? Jag får inte ihop det.
Det gör så ont i mig.
Har gråtit så jag känner mig alldeles urgröpt och ihålig.Tom.
Det gör så ont i mig.
Har gråtit så jag känner mig alldeles urgröpt och ihålig.Tom.
söndag 3 februari 2013
Terapeuten igen
I fredags var jag hos terapeuten igen. Jag har inte varit hos henne sedan maj tror jag. Jag tycker om henne. Hon är klok.
Vi kom fram att jag har två problem som tynger mig. Det ena är mitt eget mående, det andra är relationen till maken. Hon sa rakt ut att "du har valt att leva med en man som inte kan ge dig det stöd du behöver". Och så fortsatte hon "men det betyder inte att du inte är värd det".
Jag har valt en man som inte kan vara mitt stöd. Men jag är värd stöd.
Så är det.
Men om inte han kan ge mig stöd, vem ska då göra det? Jag förstår inte. Är det inte vad äktenskapet handlar om? Att stödja varandra vid motgångar, le tillsammans vid lycka, gråta tillsammans vid sorg.
Kan jag alls leva med någon som inte kan vara mitt stöd? Det förminskar ju mig, krymper mig, känner mig ännu mer ensam.
Han sa rakt ut häromdagen att han "prioriterar helheten, barnen, och att han inte räcker till för mig". Han prioriterar bort mig. Väljer bort mig.
Det gjorde så fruktansvärt ont.
Det kan inte vara så kärlek ska vara.
Vi kom fram att jag har två problem som tynger mig. Det ena är mitt eget mående, det andra är relationen till maken. Hon sa rakt ut att "du har valt att leva med en man som inte kan ge dig det stöd du behöver". Och så fortsatte hon "men det betyder inte att du inte är värd det".
Jag har valt en man som inte kan vara mitt stöd. Men jag är värd stöd.
Så är det.
Men om inte han kan ge mig stöd, vem ska då göra det? Jag förstår inte. Är det inte vad äktenskapet handlar om? Att stödja varandra vid motgångar, le tillsammans vid lycka, gråta tillsammans vid sorg.
Kan jag alls leva med någon som inte kan vara mitt stöd? Det förminskar ju mig, krymper mig, känner mig ännu mer ensam.
Han sa rakt ut häromdagen att han "prioriterar helheten, barnen, och att han inte räcker till för mig". Han prioriterar bort mig. Väljer bort mig.
Det gjorde så fruktansvärt ont.
Det kan inte vara så kärlek ska vara.
måndag 28 januari 2013
Du kan inte leva genom mig
Så sa han.
- Du kan inte leva genom mig.
Det upplever jag inte heller att jag gör, men när jag faller, vem ska jag klamra fast vid om inte honom? Vem ska kasta ner ett rep så jag kan klättra upp igen om det inte är han?
Jag förstår inte.
- Du kan inte leva genom mig.
Det upplever jag inte heller att jag gör, men när jag faller, vem ska jag klamra fast vid om inte honom? Vem ska kasta ner ett rep så jag kan klättra upp igen om det inte är han?
Jag förstår inte.
söndag 27 januari 2013
tisdag 22 januari 2013
Ledsen.
Jag känner mig så oerhört ensam och liten i världen just nu.
Jag behöver någon som stöttar mig, som finns där, känslomässigt. Som bekräftar mina behov, talar om för mig att "det är okej, men jag finns här för dig". Någon som finns. Bara finns.
Längtar så enormt. Vill inte ha det så här, må så här. Inte ensam.
måndag 7 januari 2013
Vet inte vem jag är längre
Jag känner inte längre igen mig själv.
Situation efter situation uppstår där jag antingen inte förrän efteråt är medveten om vad jag säger, eller så utför jag handlingar som jag senare inte förstår varför.
Jag kan höra hur min mun säger saker, och efteråt tänka "var det jag som sa det?" eller "varför gjorde jag så?". Jag håller på att tappa kontrollen.
På kvällarna blir det extra tydligt. När jag är trött men ännu inte släckt sänglampan ligger jag och surfar på mobilen och liknande. Då sker ofta att jag inleder konversationer med människor, eller att jag beställer varor. Nästa dag minns jag knappt. Än mindre förstår jag varför.
Jag förstår inte riktigt vad som håller på att hända med mig.
Håller jag på att tappa fotfästet?
Jag har i alla fall delvis tappat förtroendet för mig själv. Jag vågar inte längre uttrycka någon åsikt med kraft, för jag vet inte om den verkligen är min egen. Precis som att det finns flera "jag".
Det är så obehagligt. Och hur går jag vidare?
söndag 25 november 2012
25 november 2012 kl 01:47
Den kommer tillbaka,
den rider mig om natten.
Jag ramlar och flyger
över mörka vatten.
Jag är rädd när jag sover,
jag orkar inte mer.
Jag är rädd för att vakna,
för vad jag då ser.
En evighet, en evighet
i varje sekund.
Jag vågar inte sova
inte ens för en stund.
Håll om mig, tyck om mig,
för den som jag är.
Jag kan inte leva,
utan dig här.
Håll min hand, stryk min kind
när jag har det svårt.
Jag lovar jag ska kämpa,
för allt som är vårt.
onsdag 26 oktober 2011
måndag 17 oktober 2011
Jag har hittat en pdf från landstinget i Kronoberg som jag känner igen mig i. Det är som att det är skrivet om mig nästan. Den handlar om hjärntrötthet. Något som drabbar stroke-patienter, men även vid utmattning, stress och depression.
Till sidan om Hjärntrötthet
Till sidan om Hjärntrötthet
fredag 14 oktober 2011
Ledsen igen. Så förvirrad. Vad gör jag egentligen. Är det här mitt liv. Det är ingenting. Ett intet. Inget. Tomhet inombords. Ett tryck i mitt bröst. En värkande mage. En ringande ton i mitt huvud. Det känns som att jag kvävs. Alla krav från omvärlden förminskar mig, trasar sönder mig, förstör mig. Snart försvinner jag.
Ingen medicin nu. Vill vara utan, vill känna vem jag är. Känna botten. Det riktiga.
För en stund sen tog jag min första xanor på många, många månader. Måste vara nästan ett år sedan senast. Jag orkar inte med den här oron i min kropp. Orkar inte med den där känslan av att huvudet är speedat, oförmögen till vila.
Jag vill ha lugn och ro. Stillhet.
Klarar inte av vardagen snart.
Fel. Jag klarar vardagen ganska bra. Jag klarar inte av resten. Jag klarar inte att jobba. Kraven. Jag kan inte strukturera, resonera, besluta. Kan inte tänka. Kan läsa samma dokument tio gånger utan att kunna dra några slutsatser. Eller läsa och läsa, jag stirrar nog mer på bokstäverna och dom stirrar tillbaka på mig. Jag kan inte gå ett enda steg utan stöd.
Jag känner mig fullständigt oduglig just nu. Jag har alltid uppfattat mig som klipsk, snabbtänkt, en smart tjej. Men nu. Jag är inget.
Det har blivit jobbigt att leva. Lusten är borta. Initiativförmågan. Känslorna. Jag är så tom. En ständig längtan efter att dagarna ska ta slut. Är det inte kväll snart? Vad är det för ett liv... Inget.
Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare. Hur ska jag ta mig ur det här och hitta framåt? Vad vill jag med mitt liv egentligen. Jag har ingen aning.
Kan inte någon bara ta hand om mig. Styra mig rätt. Peka ut vägen. Jag klarar det inte själv.
Ingen medicin nu. Vill vara utan, vill känna vem jag är. Känna botten. Det riktiga.
För en stund sen tog jag min första xanor på många, många månader. Måste vara nästan ett år sedan senast. Jag orkar inte med den här oron i min kropp. Orkar inte med den där känslan av att huvudet är speedat, oförmögen till vila.
Jag vill ha lugn och ro. Stillhet.
Klarar inte av vardagen snart.
Fel. Jag klarar vardagen ganska bra. Jag klarar inte av resten. Jag klarar inte att jobba. Kraven. Jag kan inte strukturera, resonera, besluta. Kan inte tänka. Kan läsa samma dokument tio gånger utan att kunna dra några slutsatser. Eller läsa och läsa, jag stirrar nog mer på bokstäverna och dom stirrar tillbaka på mig. Jag kan inte gå ett enda steg utan stöd.
Jag känner mig fullständigt oduglig just nu. Jag har alltid uppfattat mig som klipsk, snabbtänkt, en smart tjej. Men nu. Jag är inget.
Det har blivit jobbigt att leva. Lusten är borta. Initiativförmågan. Känslorna. Jag är så tom. En ständig längtan efter att dagarna ska ta slut. Är det inte kväll snart? Vad är det för ett liv... Inget.
Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare. Hur ska jag ta mig ur det här och hitta framåt? Vad vill jag med mitt liv egentligen. Jag har ingen aning.
Kan inte någon bara ta hand om mig. Styra mig rätt. Peka ut vägen. Jag klarar det inte själv.
måndag 29 augusti 2011
Trött nu
Jag orkar inte nu.. Jag orkar faktiskt inte mer.
Så här har det sett ut senaste tiden:
torsdag - måndag = hemma. trött, gråtfärdig, orkeslös, nedstämd, ledsen.
tisdag - lördag = plötsligt vände det och jag blev klar i huvudet. toppen fick jag på fredagen och lördagen då jag städade huset, fixade med blommorna, bakade och lagade mat. allt kändes kanon.
söndag = kände direkt när jag vaknade att all energi var borta. Satt framför datorn/teven hela dagen. orkade ingenting.
måndag, dvs idag = ännu värre. gråtfärdig.
Ska det vara så här? Är det här ett liv?
Min nya diagnos: stressutlöst panikångest.
Jag tror jag börjar närma mig väggen igen. Och medicinen har ju inte hjälpt ett skit än så länge. Idag har det gått en vecka och det är vad det skulle ta innan den verkade. Man kan ju alltid hoppas att det vänder snart. Jag kan inte jobba i det här skicket.
Så här har det sett ut senaste tiden:
torsdag - måndag = hemma. trött, gråtfärdig, orkeslös, nedstämd, ledsen.
tisdag - lördag = plötsligt vände det och jag blev klar i huvudet. toppen fick jag på fredagen och lördagen då jag städade huset, fixade med blommorna, bakade och lagade mat. allt kändes kanon.
söndag = kände direkt när jag vaknade att all energi var borta. Satt framför datorn/teven hela dagen. orkade ingenting.
måndag, dvs idag = ännu värre. gråtfärdig.
Ska det vara så här? Är det här ett liv?
Min nya diagnos: stressutlöst panikångest.
Jag tror jag börjar närma mig väggen igen. Och medicinen har ju inte hjälpt ett skit än så länge. Idag har det gått en vecka och det är vad det skulle ta innan den verkade. Man kan ju alltid hoppas att det vänder snart. Jag kan inte jobba i det här skicket.
torsdag 18 augusti 2011
Ett steg framåt, två tillbaks..
Igår hände någonting. Jag vet inte vad, men plötsligt är jag så nedstämd igen. Inte bara lite dålig i humöret utan riktigt deppig. Det känns som att det är en stor urgröpning i bröstet, en tomhet, en tomhet och en sorg.
Jag vill inte ha det så här. Jag orkar snart inte mer..
Det har varit bra så länge, det har gått bra både på jobbet och hemma. Humöret har varit helt okej, jag har nästan känt mig normal.
Det är ungefär sju veckor sedan jag slutade ta min medicin och sannolikt är det väl det som spökar. Kroppen börjar hitta sitt normalläge. Mitt satans jävla normala svarta hål. Jag HATAR DET HÄR.
På måndag ska jag träffa läkaren och påbörja en utredning för att få en riktig diagnos. Jag hoppas han är lösningen på hur jag ska bli normal. Känns som att jag bara vill gråta.
Jag vill inte ha det så här. Jag orkar snart inte mer..
Det har varit bra så länge, det har gått bra både på jobbet och hemma. Humöret har varit helt okej, jag har nästan känt mig normal.
Det är ungefär sju veckor sedan jag slutade ta min medicin och sannolikt är det väl det som spökar. Kroppen börjar hitta sitt normalläge. Mitt satans jävla normala svarta hål. Jag HATAR DET HÄR.
På måndag ska jag träffa läkaren och påbörja en utredning för att få en riktig diagnos. Jag hoppas han är lösningen på hur jag ska bli normal. Känns som att jag bara vill gråta.
söndag 2 januari 2011
lördag 1 januari 2011
Att fånga en fjäril.
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril
fredag 31 december 2010
Trött. Så trött.
Jag minns inte hur det var för exakt ett år sedan. Hur jag mådde då, vad vi gjorde. Det känns som en evighet sedan.. Ett år. Ett år har gått och jag har under ungefär halva perioden varit bedövad av mediciner. Men trots detta förtvivlat närvarande.
Så mycket har hänt, det har gjort så ont.. Jag har varit skräckslagen och rädd. Men också glimtar av glädje har strålat igenom. Framför allt har jag känt en stor trötthet.
Under en ganska lång tid var mitt minne bortmedicinerat. Jag var tvingad att dagligen fråga för att få reda på när jag somnat, vad vi ätit, vad jag sagt.. Jag mindes inte vad man talat om för mig, jag kunde inte använda min hjärna, inte tänka klart.. Och så rädslan, närvarande under ytan. Beredd att överfalla mig och slå omkull mitt försök till vardag.
Jag fann en livslust och en glädje i att få vara en hjälpande hand för de asylsökande. Jag fann någon sorts mening, som att jag på något sätt hittat hem. Det kändes som mitt kall, det var det här jag skulle göra. Det var det här jag var ämnad till. Att hjälpa människor. Precis som jag alltid velat, ända sedan barnsben. Någon slags ersättning till mina volontärdrömmar som ung. Mina drömmar som gick i kras, när livet plötsligt slog in på en ny bana och jag blev mamma 1997..
Det var inte vad jag hade tänkt, inte alls vad jag planerat. Det var en stor sorg att lägga undan drömmen om ett liv som hjälparbetare. Jag hade precis kommit in på en förberedande skola. Under 1,5 år skulle jag läras upp för att göra nytta i världen, sedan låg den framför mina fötter. Jag skulle åka. Någonstans. Hjälpa.
Istället något helt annat. Är det ödet som styr oss?
Nej.. jag kan inte tro det. Det är mina egna handlingar som skapar förutsättningar för nästa steg i utvecklingen. Inte något annat. Det beror alltid på mig själv.
Jag skadade alltså mig själv. Slog undan benen för mig själv. Kanske har jag aldrig förlåtit mig för det..?
Men nu.. nu kunde jag återskapa drömmen, få leva den en stund.
Så mycket har hänt, det har gjort så ont.. Jag har varit skräckslagen och rädd. Men också glimtar av glädje har strålat igenom. Framför allt har jag känt en stor trötthet.
Under en ganska lång tid var mitt minne bortmedicinerat. Jag var tvingad att dagligen fråga för att få reda på när jag somnat, vad vi ätit, vad jag sagt.. Jag mindes inte vad man talat om för mig, jag kunde inte använda min hjärna, inte tänka klart.. Och så rädslan, närvarande under ytan. Beredd att överfalla mig och slå omkull mitt försök till vardag.
Jag fann en livslust och en glädje i att få vara en hjälpande hand för de asylsökande. Jag fann någon sorts mening, som att jag på något sätt hittat hem. Det kändes som mitt kall, det var det här jag skulle göra. Det var det här jag var ämnad till. Att hjälpa människor. Precis som jag alltid velat, ända sedan barnsben. Någon slags ersättning till mina volontärdrömmar som ung. Mina drömmar som gick i kras, när livet plötsligt slog in på en ny bana och jag blev mamma 1997..
Det var inte vad jag hade tänkt, inte alls vad jag planerat. Det var en stor sorg att lägga undan drömmen om ett liv som hjälparbetare. Jag hade precis kommit in på en förberedande skola. Under 1,5 år skulle jag läras upp för att göra nytta i världen, sedan låg den framför mina fötter. Jag skulle åka. Någonstans. Hjälpa.
Istället något helt annat. Är det ödet som styr oss?
Nej.. jag kan inte tro det. Det är mina egna handlingar som skapar förutsättningar för nästa steg i utvecklingen. Inte något annat. Det beror alltid på mig själv.
Jag skadade alltså mig själv. Slog undan benen för mig själv. Kanske har jag aldrig förlåtit mig för det..?
Men nu.. nu kunde jag återskapa drömmen, få leva den en stund.
torsdag 30 december 2010
Det sliter och drar
Än åt det ena hållet, än åt det andra.
Stå på vänster ben, stå på höger.
Gå framåt! Nej, backa lite!
Hur vet man vad som är rätt och fel. Hur blir man säker på att känslan inom en är sann och vill en väl? Hjärta-hjärna, hjärna-hjärta.. Vem ska man tro på?
I tanken försöker man vara klok, göra "det rätta".. I hjärtat ropar en annan röst..
Hur vet man..?
Det var länge sedan jag fick så tydlig inre skyltning men rädslan för det okända hindrar mig, drar mig tillbaka.
Du lever bara ett liv, ett enda, bara ett. Du får ingen andra chans, det är nu eller aldrig. Nu eller aldrig. Ta vara på ditt liv. Lev det precis så som du önskar. Ångra ingenting. Nu eller aldrig. Våga!
Stå på vänster ben, stå på höger.
Gå framåt! Nej, backa lite!
Hur vet man vad som är rätt och fel. Hur blir man säker på att känslan inom en är sann och vill en väl? Hjärta-hjärna, hjärna-hjärta.. Vem ska man tro på?
I tanken försöker man vara klok, göra "det rätta".. I hjärtat ropar en annan röst..
Hur vet man..?
Det var länge sedan jag fick så tydlig inre skyltning men rädslan för det okända hindrar mig, drar mig tillbaka.
Du lever bara ett liv, ett enda, bara ett. Du får ingen andra chans, det är nu eller aldrig. Nu eller aldrig. Ta vara på ditt liv. Lev det precis så som du önskar. Ångra ingenting. Nu eller aldrig. Våga!
måndag 27 december 2010
onsdag 3 november 2010
En onsdag i november
Har en konstig känsla i magen. Vet inte riktigt vad det är. Det sitter i mellangärdet och upp under bröstbenet. Känner hur tarmarna ömmar och egentligen borde jag nog bara försöka sova.
Det har varit en ganska bra period nu. I förrförra veckan mådde jag inte bra alls, men så vände det och blev bra igen.
Jag har gått upp i arbetstid nu. Jobbar ca 70%. Det känns helt okej. Jag blir inte sämre av att jobba mer. Inte nu i alla fall.
Jag kan däremot inte påstå att jag får särskilt mycket gjort på mitt arbete.. men kanske är det inte det som är det viktiga just nu. Det viktiga är att jag alls klarar att vara där och delta.
Har lämnat alla grubblerier bakom mig. För nu. Det känns lite märkligt. Men samtidigt som en slags lättnad. Någonstans inom mig är jag dock rädd att jag missar nåt. Att jag missar en slutsats, ett svar.
Det har varit en ganska bra period nu. I förrförra veckan mådde jag inte bra alls, men så vände det och blev bra igen.
Jag har gått upp i arbetstid nu. Jobbar ca 70%. Det känns helt okej. Jag blir inte sämre av att jobba mer. Inte nu i alla fall.
Jag kan däremot inte påstå att jag får särskilt mycket gjort på mitt arbete.. men kanske är det inte det som är det viktiga just nu. Det viktiga är att jag alls klarar att vara där och delta.
Har lämnat alla grubblerier bakom mig. För nu. Det känns lite märkligt. Men samtidigt som en slags lättnad. Någonstans inom mig är jag dock rädd att jag missar nåt. Att jag missar en slutsats, ett svar.
lördag 18 september 2010
Nu sprack det. Äntligen. Det har vuxit i bröstet i flera veckor. Ut och bort.
[Mobile mail sent by Momail]
Get it at www.momail.com
Get it at www.momail.com
onsdag 4 augusti 2010
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"
..är titeln på en bok jag just funnit på adlibris.se.
Så träffande.
Precis så har jag känt mina mörkaste dagar och nätter.
Recension av boken
Så träffande.
Precis så har jag känt mina mörkaste dagar och nätter.
Recension av boken
Flytt-tankar och förvirring
Vi har hittat ett hus vi vill ha. Vi har lagt ett bud och vi är överens om att det är en plats som skulle passa oss. Trångt blir det. Till och med trängre än nu, men vad gör det. Allt går om man vill. Och vår förhoppning är att livet ändå ska underlättas och blir enklare för oss alla om köpet blir av.
Vi måste renovera vårt hus en del ytterligare innan vi kan lämna det till försäljning. Plötsligt straffade det sig att ha låtit hela sommaren gå utan att göra ett handtag på huset. Nu hopar sig arbetet istället. Även om vi inte får huset vi budat på ska vi sälja ändå så jobbet måste alltså göras oavsett.
Allt det här sammantaget - funderingarna, osäkerheten, anhopningen av jobb osv - har gjort att kroppen protesterar igen. Det var länge sedan nu, men sista två dagarna har jag varit sjukligt trött. Inte en trötthet som går att förklara med för lite sömn, det här är något annat. Jag har också mått illa och hjärtat har slagit hårt. Har inte behövt ta någon extra medicin än och jag hoppas verkligen jag slipper även framöver.
Det känns inte bra dock. Det känns övermäktigt, tyvärr. Det här ska ju vara roligt.
Vi måste renovera vårt hus en del ytterligare innan vi kan lämna det till försäljning. Plötsligt straffade det sig att ha låtit hela sommaren gå utan att göra ett handtag på huset. Nu hopar sig arbetet istället. Även om vi inte får huset vi budat på ska vi sälja ändå så jobbet måste alltså göras oavsett.
Allt det här sammantaget - funderingarna, osäkerheten, anhopningen av jobb osv - har gjort att kroppen protesterar igen. Det var länge sedan nu, men sista två dagarna har jag varit sjukligt trött. Inte en trötthet som går att förklara med för lite sömn, det här är något annat. Jag har också mått illa och hjärtat har slagit hårt. Har inte behövt ta någon extra medicin än och jag hoppas verkligen jag slipper även framöver.
Det känns inte bra dock. Det känns övermäktigt, tyvärr. Det här ska ju vara roligt.
lördag 10 juli 2010
Balansssinnet galet?
Jag känner mig inte så bra nu igen. Det har ändå varit flera ganska fina veckor, men nu tog det ett steg bakåt och jag vet inte ens varför.
måndag 21 juni 2010
Vibrerar inombords igen
Vad betyder det egentligen?
Vad är det kroppen vill tala om för mig?
När jag är helt stilla känner jag hur jag skakar inuti armar och ben, i hela mig. En svag, svag vibration. Tillräckligt stor för att jag ska känna den inom mig, men samtidigt liten nog för att inte synas.
Det skrämmer mig att jag är så svag när jag tror jag är stark. Jag känner mig lurad, jag har lurat mig själv. Precis som att kroppen vill knäppa mig på näsan, tala om för mig att jag inte bestämmer. Som att den vill sätta sig på mig. Trycka ner mig.
Jag har kommit på mig själv med att vilja personifiera den, föreställa mig den - känslan. Ge den ett ansikte. Kanske är det enklare att hata den då? När jag separerar den från mig själv och ställer den vid sidan av.
Vad är det kroppen vill tala om för mig?
När jag är helt stilla känner jag hur jag skakar inuti armar och ben, i hela mig. En svag, svag vibration. Tillräckligt stor för att jag ska känna den inom mig, men samtidigt liten nog för att inte synas.
Det skrämmer mig att jag är så svag när jag tror jag är stark. Jag känner mig lurad, jag har lurat mig själv. Precis som att kroppen vill knäppa mig på näsan, tala om för mig att jag inte bestämmer. Som att den vill sätta sig på mig. Trycka ner mig.
Jag har kommit på mig själv med att vilja personifiera den, föreställa mig den - känslan. Ge den ett ansikte. Kanske är det enklare att hata den då? När jag separerar den från mig själv och ställer den vid sidan av.
söndag 20 juni 2010
Det känns inte bra.
Kroppen protesterar. Den har sagt emot i flera dagar nu. Den vill inte.
Jag känner hur hjärtat slår hårt, hur bröstkorgen känns ihoptryckt och hur det är svårt att andas. Hur illamåendet kommer och går. Jag avskyr känslan när den faller över mig. Jag blir så rädd, skräckslagen. "Kommer det tillbaka nu?", "Ska jag falla ner i hålet igen?". Jag orkar inte. Jag vill inte hamna i samma situation igen.
Vad jag gjort nu är att jag arbetat i två dagar. Totalt nio timmar.
Jag har känt hur hjärnan inte vill samarbeta, hur tankarna är som trögflytande sirap, hur jag inte förstår och inte kan ta in. Men jag har kämpat på, försökt ändå. Suttit vid jobbets dator och stirrat mig blind för att försöka hitta en ände att nysta i. Jag trodde inte det skulle bli några problem, inte fysiskt. Jag trodde det skulle gå jättebra. jag menar, det är ju bara nio timmar i veckan det handlar om. Piece of cake, eller hur?
Men så visade det sig att det var så svårt. Att bara denna lilla press utifrån gör att min kropp reagerar med motstånd. Jag klarar inte av att äta frukost med barnen. Det blir för stökigt för mig och jag får inte i mig en tugga i sorlet av ropande barn, glas som klirrar och min egen hjärtklappning. Den vill inte. Den vill bara få vara ifred. Få lugn och ro.
Det känns nästan svårare nu. svårare att få medhåll, få sympati, få någon att förstå. Hur förklarar man? Vissa saker klarar man galant, medan andra får en att vilja dra täcket över huvudet.
Jag känner hur hjärtat slår hårt, hur bröstkorgen känns ihoptryckt och hur det är svårt att andas. Hur illamåendet kommer och går. Jag avskyr känslan när den faller över mig. Jag blir så rädd, skräckslagen. "Kommer det tillbaka nu?", "Ska jag falla ner i hålet igen?". Jag orkar inte. Jag vill inte hamna i samma situation igen.
Vad jag gjort nu är att jag arbetat i två dagar. Totalt nio timmar.
Jag har känt hur hjärnan inte vill samarbeta, hur tankarna är som trögflytande sirap, hur jag inte förstår och inte kan ta in. Men jag har kämpat på, försökt ändå. Suttit vid jobbets dator och stirrat mig blind för att försöka hitta en ände att nysta i. Jag trodde inte det skulle bli några problem, inte fysiskt. Jag trodde det skulle gå jättebra. jag menar, det är ju bara nio timmar i veckan det handlar om. Piece of cake, eller hur?
Men så visade det sig att det var så svårt. Att bara denna lilla press utifrån gör att min kropp reagerar med motstånd. Jag klarar inte av att äta frukost med barnen. Det blir för stökigt för mig och jag får inte i mig en tugga i sorlet av ropande barn, glas som klirrar och min egen hjärtklappning. Den vill inte. Den vill bara få vara ifred. Få lugn och ro.
Det känns nästan svårare nu. svårare att få medhåll, få sympati, få någon att förstå. Hur förklarar man? Vissa saker klarar man galant, medan andra får en att vilja dra täcket över huvudet.
tisdag 18 maj 2010
Hur bör jag resonera?
Har varit hos min terapeut idag igen. Det känns så hemma där, som att jag blir helt avslappnad när jag sätter mig i fåtöljen. Inga krav på att vara på ett visst sätt, att upprätthålla någon slags fasad eller att göra något över huvud taget. Det blev ett ovanligt möte idag. Vissa stunder satt vi helt tysta, hon väntade ut mig, men jag kom inte på så mycket att säga. Kände mig ganska tom idag, inte likgiltig men orkeslös kanske. Hon märkte det också tydligt på mig.
Vi har en så lika syn på människan, på kroppen, på samspelet.
Läkaren jag träffade i Kalmar hade inte alls samma synsätt.
Hon menade att man inte ska lyssna till kroppens signaler om att till exempel krypa ner i sängen, dra ner rullgardinen och bara sova, utan man ska kämpa emot.
Man ska börja med utsidan och så kommer det med tiden även att bli bättre inombords. Att medicinera tex är ett sätt att börja med utsidan. Man höjer på ett konstgjort sätt upp humöret och då ska resten av kroppen med tiden följa med.
Enligt mig är det riktigt skitsnack.
Det enda rätta (i alla situationer) måste ju vara att lita på kroppen, att lita på instinkterna. Känner jag att jag vill lägga mig i sängen och vara ifred och kanske gråta i ett par dagar - vad spelar det för roll? Varför kan jag inte få göra det?
Just nu kan jag inte det. Medicinen (Fluoxetin 60 mg/dag) påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska komma mig själv in på djupet just nu. Jag kan känna glädje, ilska och ledsamhet - men inte på mitt normala sätt. Jag börjar bli avtrubbad. Och det är ju inte heller Fluoxetinet som hjälper mig mot ångesten, i alla fall inte helt för jag måste fortfarande ta Xanor mot den. Xanoren hjälper alltid, den är fantastisk mot ångesten. Det vi avslutade dagens session med var att låta en fråga hänga kvar i luften till nästa vecka - kanske ska jag trappa ner på Fluoxetinet och återigen hitta tillbaka till mig själv och mina äkta känslor. På så sätt kan också terapin hjälpa mig och nå fram till mig på ett bättre sätt. Nu känner jag inte vad som är rätt och fel - vad får mig att må bättre och vad sämre. Jag har ingen aning som det är nu. Jag vill ha tillbaka min kropp.
Xanoren däremot, den behöver jag. Den hjälper mig jättebra. Och som min husläkare sade sist - vad gör det om jag äter en beroendeframkallande medicin ett tag om jag upplever att den hjälper mig? Den är ju inte på något sätt farlig och efter vad jag har läst är det endast den sederande effekten som avtar efter en periods användning, inte den ångestdämpande.
Jag kanske borde boka ett nytt läkarbesök och diskutera medicineringen och tankarna kring den med husläkaren.
Imorgon ska jag till länssjukhuset med ena sonen på rutinkontroll av hjärtat. Han är född med ett hjärtfel, vsd, och kollas med jämna mellanrum. Hoppas allt visar sig vara bra!
Vi har en så lika syn på människan, på kroppen, på samspelet.
Läkaren jag träffade i Kalmar hade inte alls samma synsätt.
Hon menade att man inte ska lyssna till kroppens signaler om att till exempel krypa ner i sängen, dra ner rullgardinen och bara sova, utan man ska kämpa emot.
Man ska börja med utsidan och så kommer det med tiden även att bli bättre inombords. Att medicinera tex är ett sätt att börja med utsidan. Man höjer på ett konstgjort sätt upp humöret och då ska resten av kroppen med tiden följa med.
Enligt mig är det riktigt skitsnack.
Det enda rätta (i alla situationer) måste ju vara att lita på kroppen, att lita på instinkterna. Känner jag att jag vill lägga mig i sängen och vara ifred och kanske gråta i ett par dagar - vad spelar det för roll? Varför kan jag inte få göra det?
Just nu kan jag inte det. Medicinen (Fluoxetin 60 mg/dag) påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska komma mig själv in på djupet just nu. Jag kan känna glädje, ilska och ledsamhet - men inte på mitt normala sätt. Jag börjar bli avtrubbad. Och det är ju inte heller Fluoxetinet som hjälper mig mot ångesten, i alla fall inte helt för jag måste fortfarande ta Xanor mot den. Xanoren hjälper alltid, den är fantastisk mot ångesten. Det vi avslutade dagens session med var att låta en fråga hänga kvar i luften till nästa vecka - kanske ska jag trappa ner på Fluoxetinet och återigen hitta tillbaka till mig själv och mina äkta känslor. På så sätt kan också terapin hjälpa mig och nå fram till mig på ett bättre sätt. Nu känner jag inte vad som är rätt och fel - vad får mig att må bättre och vad sämre. Jag har ingen aning som det är nu. Jag vill ha tillbaka min kropp.
Xanoren däremot, den behöver jag. Den hjälper mig jättebra. Och som min husläkare sade sist - vad gör det om jag äter en beroendeframkallande medicin ett tag om jag upplever att den hjälper mig? Den är ju inte på något sätt farlig och efter vad jag har läst är det endast den sederande effekten som avtar efter en periods användning, inte den ångestdämpande.
Jag kanske borde boka ett nytt läkarbesök och diskutera medicineringen och tankarna kring den med husläkaren.
Imorgon ska jag till länssjukhuset med ena sonen på rutinkontroll av hjärtat. Han är född med ett hjärtfel, vsd, och kollas med jämna mellanrum. Hoppas allt visar sig vara bra!
lördag 15 maj 2010
En månad till
Det gick bra igår. Jag orkar egentligen inte skriva just nu men vill i alla fall att det ska stå att det gick bra. Läkaren förstod vad jag menade och vad jag varit med om utan att jag egentligen hade behövt säga så mycket - hon hade informationen från psykakuten vilken hon läst på.
Vi kom fram till att jag ska vara heltidssjukskriven till 15 juni och därefter ska jag börja jobba 25% så får vi se hur det går under en tid.
Jag ska också börja trappa ner på Xanoren, vilket jag ju vet att jag måste men det är så jäkla svårt...
Vi kom fram till att jag ska vara heltidssjukskriven till 15 juni och därefter ska jag börja jobba 25% så får vi se hur det går under en tid.
Jag ska också börja trappa ner på Xanoren, vilket jag ju vet att jag måste men det är så jäkla svårt...
fredag 14 maj 2010
Idag är det dags
Det känns så märkligt. Som att min framtid avgörs på mötet idag. Jag vet ju att det inte är så, men ändå. Jag vet inte alls vad jag ska säga, vad jag ska berätta, hur jag ska vara. Är så rädd för att missa något. Det är en så bisarr situation, att försöka övertyga någon om hur slut, hur bränd, man är när det egentligen talar emot allt man tidigare stått för. Jag har alltid kämpat och kämpat och lidit i det tysta. Försökt vara tapper och velat vara en duktig flicka. Idag ska jag försöka säga att jag inte orkar det längre. Att jag inte vill jobba mer nu. Inte nu. Att jag behöver nåt annat. Att jag behöver hjälp. Och det räcker inte med att jag ska säga det, jag ska också säga det i en period där jag mår hyfsat bra pga all medicinering och jag ska få henne att tro på mig.
Jag är rädd för att jag inte ska gråta, för att jag ska vara sådär duktig och hålla masken och nicka åt vad hon säger och gå därifrån med en klump i magen och vetskapen att jag ska gå till jobbet på måndag igen som om allt är okej.
Allt är inte okej. Det är låtsasokej.
Jag är rädd för att jag inte ska gråta, för att jag ska vara sådär duktig och hålla masken och nicka åt vad hon säger och gå därifrån med en klump i magen och vetskapen att jag ska gå till jobbet på måndag igen som om allt är okej.
Allt är inte okej. Det är låtsasokej.
torsdag 13 maj 2010
Läkarbesök imorgon på psykmottagningen..
..och jag är så hemskt nervös. Ett sugande illamående har satt sig som en klump i mellangärdet. På lördag går min sjukskrivning ut och nu hänger det på hur läkaren ställer sig imorgon om jag ska jobba på måndag eller inte.
Det känns väldigt märkligt.
Jag vet inte alls hur mycket tid som är avsatt för mig, men hur ska jag sammanfatta mitt liv på denna korta tid? Hur ska jag få henne att förstå hur fruktansvärt dåligt jag mår när jag inte medicinerar? Nu mår jag ju ganska okej, förutom att jag är seg och relativt initiativlös - hon kanske tycker jag kan jobba som jag är? Att det bara är att fortsätta att knapra tabletter och jobba på?
Vad gör jag då?
Det känns väldigt märkligt.
Jag vet inte alls hur mycket tid som är avsatt för mig, men hur ska jag sammanfatta mitt liv på denna korta tid? Hur ska jag få henne att förstå hur fruktansvärt dåligt jag mår när jag inte medicinerar? Nu mår jag ju ganska okej, förutom att jag är seg och relativt initiativlös - hon kanske tycker jag kan jobba som jag är? Att det bara är att fortsätta att knapra tabletter och jobba på?
Vad gör jag då?
måndag 10 maj 2010
Ny vecka, ny måndag
Sitter i sängen. Den är bäddad och i ordning och jag är påklädd. Så långt allt väl. en varför sitter jag bara här? Jag har ingen lust att ta mig för någonting alls. Nu har jag suttit här i fem timmar.
Ute är det fortfarande grått och trist. Jag vet inte i hur många dagar vädret sett ut så här. När kommer vårvärmen egentligen? Jag känner hur jag behöver solens strålar som energigivare, hur jag behöver få motivationen och lusten tillbaka.
På fredag ska jag till psykmottagningen på första besöket och få träffa en läkare. Det känns så konstigt att göra det nu. Nu när jag är så medicinerad och dagarna ändå är helt okej. Visst, jag är uttråkad och lite deppig, men jag har ingen ångest. Hur ska jag lyckas förklara för henne hur jag mår utan medicinen? Känner mig så skeptiskt inställd till vården nu att jag inte vågar hoppas på någonting.
Ute är det fortfarande grått och trist. Jag vet inte i hur många dagar vädret sett ut så här. När kommer vårvärmen egentligen? Jag känner hur jag behöver solens strålar som energigivare, hur jag behöver få motivationen och lusten tillbaka.
På fredag ska jag till psykmottagningen på första besöket och få träffa en läkare. Det känns så konstigt att göra det nu. Nu när jag är så medicinerad och dagarna ändå är helt okej. Visst, jag är uttråkad och lite deppig, men jag har ingen ångest. Hur ska jag lyckas förklara för henne hur jag mår utan medicinen? Känner mig så skeptiskt inställd till vården nu att jag inte vågar hoppas på någonting.
lördag 8 maj 2010
Kameraägare :)
I förrgår kom det hem ett erbjudande från MediaMarkt i brevlådan som jag inte kunde motstå. Jag har så länge önskat mig en digital systemkamera, inga märkvärdigheter, bara en kamera som är mer än en vanlig kompaktvariant. Maken hade sett samma sak och tyckte att det var dags att slå till. Äntligen!!!
Jag köpte till ett 300-zoom också och det känns så helt fantastiskt!
Har inte hunnit laborera så mycket än då vädret givetvis är fruktansvärt dåligt nu när jag som allra mest önskar sol. Igår var jag dock ute en sväng i snålblåsten och fotade lite. Foto är frihet på något sätt. Det är verkligen mitt sätt att leva - med en kamera i hand. För var jag än är, i alla olika situationer, så letar jag alltid motiv. Jag har ett behov av att frysa ögonblicken för att ta fram dom vid senare tillfällen. Varför vet jag inte, men det har följt mig genom livet.
måndag 3 maj 2010
Hur vet man vad som är rätt?
Har precis stigit upp ur badet. Insvept i en handduk och det droppar vatten från håret ner på axlarna. Sitter i sängen ovanpå det obäddade täcket och väntar på att lusten att ordna frukost ska infinna sig.
Idag ska jag till terapeuten igen. Den här gången hittar jag inget givet samtalsämne. Jag undrar om hon har talat med min husläkare som vi diskuterade?
Det är en sak som uppehåller mina tankar - medicinerna och om det verkligen är klokt i det långa loppet att medicinera bort symptom.
Om det nu är så att kroppen säger ifrån, att man får fysiska obehag, känner sorg och rädsla - då beror ju det på någonting. Det är ju en signal till mig att jag måste förändra mitt liv på något sätt. Att jag levt alldeles för länge i ett tillstånd som inte är bra för mig.
De här fysiska obehagen, tex panikångesten och den dagliga ångesten, är så fruktansvärda att man finner det outhärdligt. Man blir sjukskriven. Man får medicin. Man blir av med sina besvär. Man känner att medicinerna verkar i kroppen, man känner sig annorlunda.
Man blir låtsasfrisk. Man får nya krafter att ta sig för saker, man glömmer rädslan, man tar initiativ till nya projekt. Jag renoverar hönshus, jag har börjat måla tavlor.
Betyder det att jag kan gå tillbaka till mitt jobb nu? Betyder det att jag är bra igen?
Hur vet jag?
Om jag skulle sluta med mina mediciner skulle jag ju återigen falla ner i hålet. Jag märker ju tex när jag missat att ta en tablett, det känns i kroppen, i bröstet, i hjärtats rytm.
Är det här egentligen ett klokt förfarande? Att medicinera bort symptom. Hur vet man då när det går åt rätt håll?
Alternativet är alltså att inte medicinera, att låta ångesten ta över, att bli verkligt dålig och att acceptera det, att arbeta sig upp därifrån. Frågan är - orkar man det? Är det verkligen överkomligt?
Just nu, när jag är medicinerad, skulle jag svara ja, men vid de tillfällen då ångestkänslorna snabbt drar förbi min kropp skulle jag böna och be för Xanoren. Det är inte ett uthärdligt liv. Men är det inte ändå det rätta?
Jag känner mig så kluven. Rörig i mitt tänkande.
Idag ska jag till terapeuten igen. Den här gången hittar jag inget givet samtalsämne. Jag undrar om hon har talat med min husläkare som vi diskuterade?
Det är en sak som uppehåller mina tankar - medicinerna och om det verkligen är klokt i det långa loppet att medicinera bort symptom.
Om det nu är så att kroppen säger ifrån, att man får fysiska obehag, känner sorg och rädsla - då beror ju det på någonting. Det är ju en signal till mig att jag måste förändra mitt liv på något sätt. Att jag levt alldeles för länge i ett tillstånd som inte är bra för mig.
De här fysiska obehagen, tex panikångesten och den dagliga ångesten, är så fruktansvärda att man finner det outhärdligt. Man blir sjukskriven. Man får medicin. Man blir av med sina besvär. Man känner att medicinerna verkar i kroppen, man känner sig annorlunda.
Man blir låtsasfrisk. Man får nya krafter att ta sig för saker, man glömmer rädslan, man tar initiativ till nya projekt. Jag renoverar hönshus, jag har börjat måla tavlor.
Betyder det att jag kan gå tillbaka till mitt jobb nu? Betyder det att jag är bra igen?
Hur vet jag?
Om jag skulle sluta med mina mediciner skulle jag ju återigen falla ner i hålet. Jag märker ju tex när jag missat att ta en tablett, det känns i kroppen, i bröstet, i hjärtats rytm.
Är det här egentligen ett klokt förfarande? Att medicinera bort symptom. Hur vet man då när det går åt rätt håll?
Alternativet är alltså att inte medicinera, att låta ångesten ta över, att bli verkligt dålig och att acceptera det, att arbeta sig upp därifrån. Frågan är - orkar man det? Är det verkligen överkomligt?
Just nu, när jag är medicinerad, skulle jag svara ja, men vid de tillfällen då ångestkänslorna snabbt drar förbi min kropp skulle jag böna och be för Xanoren. Det är inte ett uthärdligt liv. Men är det inte ändå det rätta?
Jag känner mig så kluven. Rörig i mitt tänkande.
torsdag 29 april 2010
Redan torsdag
Igår låg jag kvar i sängen i flera timmar på förmiddagen. Jag vaknar mycket tidigare än jag önskar och sedan vägrar jag gå upp förrän klockan är åtminstone nio. Men igår drog jag mig ännu längre. Såg två avsnitt av Kommissarie Winter på datorn samtidigt som jag åt frukost i sängen. En lyxig morgon som jag gärna gör om.
Åkte till stan och skaffade gångjärn och tre nya glasrutor till hönshusets dörr respektive fönster. Därefter blev det fika på kondis med rara E som alltid är så himla gullig. Köpte med mig en räkmacka hem så det fick bli dagens lunch.
På eftermiddagen var jag ute i hönshuset och satte i de tre nya rutorna. Jag målade också dörren en första gång. Mer hade jag inte ork till.
Jag känner hur humöret, eller nej, humöret är fel ord. Hur känslan inombords, känslan i bröstet, tröttheten kommer tillbaka nu. Jag somnade någon timma efter att maken och barnen kommit hem. Vaknade vid sjusnåret och åt uppvärmd middagsmat. Lade barnen vid åtta och satt sen och tittade på molinfilmer på svt play. Somnade igen och sov hela natten.
Idag vaknade jag redan kl 06. Låg kvar i sängen och vägrade lyfta upp datorn i knät förrän vid åtta. Jag hatar de tidiga morgnarna nu. Jag vill passa på att få vila kroppen, den behöver ju det!
Min omtänksamma vän T försökte förklara för mig och med ens förstod jag hur fel det här är.
Nu äter jag medicin för att lyfta humöret och för att dämpa ångesten. Samtidigt är dessa båda symptom som kroppen med all sin kraft försöker få mig att förstå innebär att jag behöver vila. Jag behöver ta igen mig, hitta mig själv, slå in på rätt spår igen. Utan medicin skulle jag må väldigt dåligt, framför allt ångestmässigt, och sannolikt vara sängliggande och sovande en hel del. Men nu med medicinen så är jag ju låtsaspigg och jag försöker jobba på i ett ganska normalt tempo. Vi arbetar alltså emot varandra, kroppen och jag. Kroppen behöver vila och jag ger den arbete eftersom jag är "lurad" att tro att jag mår bättre än jag gör.
Ju mer jag funderar på det här med psykofarmaka och psykvården, olika diagnoser och hur en människa kan må så blir jag bara allt mer skrämd.
Hur svårt kan det egentligen vara att skapa en fungerande psykvård?
Idag är vädret grått och trist, regnet hänger i luften och det blåser ganska friskt. Kanske, kanske går jag ut och målar dörren en andra gång. Annars tänker jag nog stanna inne hela dagen. Det skulle behöva städas av en del och så ska jag nog se något bra på svt play och ligga och mysa i sängen. Läsa ut min bok kanske.
Jag är så trött, så trött. Vad mina dagar pendlar.
Åkte till stan och skaffade gångjärn och tre nya glasrutor till hönshusets dörr respektive fönster. Därefter blev det fika på kondis med rara E som alltid är så himla gullig. Köpte med mig en räkmacka hem så det fick bli dagens lunch.
På eftermiddagen var jag ute i hönshuset och satte i de tre nya rutorna. Jag målade också dörren en första gång. Mer hade jag inte ork till.
Jag känner hur humöret, eller nej, humöret är fel ord. Hur känslan inombords, känslan i bröstet, tröttheten kommer tillbaka nu. Jag somnade någon timma efter att maken och barnen kommit hem. Vaknade vid sjusnåret och åt uppvärmd middagsmat. Lade barnen vid åtta och satt sen och tittade på molinfilmer på svt play. Somnade igen och sov hela natten.
Idag vaknade jag redan kl 06. Låg kvar i sängen och vägrade lyfta upp datorn i knät förrän vid åtta. Jag hatar de tidiga morgnarna nu. Jag vill passa på att få vila kroppen, den behöver ju det!
Min omtänksamma vän T försökte förklara för mig och med ens förstod jag hur fel det här är.
Nu äter jag medicin för att lyfta humöret och för att dämpa ångesten. Samtidigt är dessa båda symptom som kroppen med all sin kraft försöker få mig att förstå innebär att jag behöver vila. Jag behöver ta igen mig, hitta mig själv, slå in på rätt spår igen. Utan medicin skulle jag må väldigt dåligt, framför allt ångestmässigt, och sannolikt vara sängliggande och sovande en hel del. Men nu med medicinen så är jag ju låtsaspigg och jag försöker jobba på i ett ganska normalt tempo. Vi arbetar alltså emot varandra, kroppen och jag. Kroppen behöver vila och jag ger den arbete eftersom jag är "lurad" att tro att jag mår bättre än jag gör.
Ju mer jag funderar på det här med psykofarmaka och psykvården, olika diagnoser och hur en människa kan må så blir jag bara allt mer skrämd.
Hur svårt kan det egentligen vara att skapa en fungerande psykvård?
Idag är vädret grått och trist, regnet hänger i luften och det blåser ganska friskt. Kanske, kanske går jag ut och målar dörren en andra gång. Annars tänker jag nog stanna inne hela dagen. Det skulle behöva städas av en del och så ska jag nog se något bra på svt play och ligga och mysa i sängen. Läsa ut min bok kanske.
Jag är så trött, så trött. Vad mina dagar pendlar.
tisdag 27 april 2010
Två bra dagar
Igår var en annorlunda dag. Jag kunde göra det som föll mig in, utan att ta hänsyn till någon annan. Jag kände mig hoppfull, full av energi och av vilja att göra saker.
Den ledsna, likgiltiga, mörka, dystra och rädda Linda fanns inte där.
Jag tror jag lämnade en del av henne i tårarna och snoret på psykakuten i lördags. Jag fick utlopp för så mycket känslor, sorg och ilska, att det frigjordes lite plats inom mig att leva på ett tag. Batterierna laddades genom att laddas ur.
Jag påbörjade gårdagen med att lämna en son på fritids. Sen lyxade jag till det och åt frukost på kondis innan det var dags för terapeuten.
Besöket hos terepeuten gick bra, vi diskuterade igenom senaste läkarbesöket och helgens händelser. Pratade om hur psykvården fungerar, hur jag upplever att det fattas en steg i den hjälp som erbjuds. Är man inte psykotisk eller på annat sätt okontaktbar (alternativt säger rent ut att man är självmordsbenägen) så får man klara sig hemma. Då är det öppenvården som finns till hands för en. Men om man mår så dåligt att både ens familj och en själv upplever det som att det vore bättre att få komma hemifrån några dagar, att man är till en belastning för familjen, att barnen far illa, att man känner att man behöver en tidsfrist på några dagar att få ur sig sina värsta känslor. Att få gråta ulkande konstant i tre dygn tex, att man känner att man verkligen behöver det och att man behöver få vara ifred. Att man inte vill ligga hemma och känna sig i vägen utan att man vill vara någonstans där man blir omhändertagen i sorgen (jag ser det framför allt som en sorg), där man får samtalshjälp och stöd. Där man får möjlighet att vara sig själv för en stund. Då finns inte det. Då anser dom att man ska försöka hitta avlastning med barnen. Det är precis som att dom inte förstår att man inte kan tidsinställa sitt mående. Att jag inte kan ge utlopp för det inombords exakt de klockslag familjen är borta för att från att de kommer hem klistra på leendet och verka "normal" igen. För barnens skull.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Så utelämnade vi är.
Är man fysiskt sjuk kan man bli inlagd för observation bara vid misstanke om sjukdom. Här är man helt ensam. Och jag har det ändå lindrigt jämfört med många andra.
De med panikångest som inte klarar att lämna lägenheten, som har sådan agorafobi att ångesten sätter sina klor i dem så fort dom måste göra något som kräver att ta sig hemifrån.
Att tex hämta barnet på dagis, eller att passa en tid hos öppenvården.
Bara att passa tiden kan i sig vara förlorande svårt.
Hur tänker dom egentligen? Jag förstår inte.
Är det verkligen att man ska vara hemma och endast få mediciner att knapra i sig som hjälp?
Det här kan inte vara rätt.
Terapeuten och jag talade också om mina faktiska behov. Vad som skulle kunna hjälpa mig framåt och hon sa då precis det jag själv önskar. Hon läser mig så bra, det känns befriande. Hon anser också att jag mår dåligt på grund av utmattning under lång tid, att det började långt innan de tre sista barnen föddes dvs innan 2003. Att jag samlat på mig och byggt på och inte fått utlopp. Jag behöver samtalsterapi dagligen under en tid anser hon. Kanske också i grupp om det skulle passa mig. Det är precis det jag själv känner också. Jag behöver mer hjälp. Mer strukturerad hjälp.
När jag har bra dagar, som söndag och måndag nu, så har jag svårt att ens tänka på att jag egentligen är dålig, det är svårt att ta in. Men så kommer det där bakslaget till slut och verkligheten hinner ifatt mig.
Innan jag gick beslutade vi att hon skulle ta kontakt med min husläkare för att de ska utbyta information om mitt mående och hur vi ska gå vidare. Jag litar mer på dessa två än på den riktiga psykvården. Det är ju inte klokt.
Var en stund på jobbet och kopierade och lämnade in sjukintyget. Gick till färghandeln och köpte 10 liter falu rödfärg, en målarpensel, fönsterkitt, ett nybörjarset akrylfärger och några minimålardukar. Efter ett besök på lantmännen hade även ett par jobbarbyxor inhandlats.
Nu kände jag mig taggad till tusen att ta tag och göra nåt!
Innan jag åkte hem stannade jag till på ett fik och smuttade på en kaffe latte och pratade med den rara ägarinnan, läste lite i min bok och bara njöt en stund.
Väl hemma åkte jobbarbrallorna på och jag satte igång med att måla om hönshuset. Det var befriande och fridfullt att stå där med penseln i hand. Inte känna att jag gör det för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill och tycker det är roligt.
På kvällen plockade jag fram akrylfärgerna och gjorde min första målning på 16 år. Jag känner mig vilsen med penseln men det är ändå avslappnande på något sätt. Jag måste släppa kraven på att det ska bli bra, på att det ska bli någonting alls. Bara låta handen arbeta av sig själv. Släppa tankarna.
Vilken dag. En bra dag. Jag har känt av när medicinen behöver påfyllning genom att oron satt sig i bröstet men det har ändå varit den allra bästa dagen på länge.
Den ledsna, likgiltiga, mörka, dystra och rädda Linda fanns inte där.
Jag tror jag lämnade en del av henne i tårarna och snoret på psykakuten i lördags. Jag fick utlopp för så mycket känslor, sorg och ilska, att det frigjordes lite plats inom mig att leva på ett tag. Batterierna laddades genom att laddas ur.
Jag påbörjade gårdagen med att lämna en son på fritids. Sen lyxade jag till det och åt frukost på kondis innan det var dags för terapeuten.
Besöket hos terepeuten gick bra, vi diskuterade igenom senaste läkarbesöket och helgens händelser. Pratade om hur psykvården fungerar, hur jag upplever att det fattas en steg i den hjälp som erbjuds. Är man inte psykotisk eller på annat sätt okontaktbar (alternativt säger rent ut att man är självmordsbenägen) så får man klara sig hemma. Då är det öppenvården som finns till hands för en. Men om man mår så dåligt att både ens familj och en själv upplever det som att det vore bättre att få komma hemifrån några dagar, att man är till en belastning för familjen, att barnen far illa, att man känner att man behöver en tidsfrist på några dagar att få ur sig sina värsta känslor. Att få gråta ulkande konstant i tre dygn tex, att man känner att man verkligen behöver det och att man behöver få vara ifred. Att man inte vill ligga hemma och känna sig i vägen utan att man vill vara någonstans där man blir omhändertagen i sorgen (jag ser det framför allt som en sorg), där man får samtalshjälp och stöd. Där man får möjlighet att vara sig själv för en stund. Då finns inte det. Då anser dom att man ska försöka hitta avlastning med barnen. Det är precis som att dom inte förstår att man inte kan tidsinställa sitt mående. Att jag inte kan ge utlopp för det inombords exakt de klockslag familjen är borta för att från att de kommer hem klistra på leendet och verka "normal" igen. För barnens skull.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Så utelämnade vi är.
Är man fysiskt sjuk kan man bli inlagd för observation bara vid misstanke om sjukdom. Här är man helt ensam. Och jag har det ändå lindrigt jämfört med många andra.
De med panikångest som inte klarar att lämna lägenheten, som har sådan agorafobi att ångesten sätter sina klor i dem så fort dom måste göra något som kräver att ta sig hemifrån.
Att tex hämta barnet på dagis, eller att passa en tid hos öppenvården.
Bara att passa tiden kan i sig vara förlorande svårt.
Hur tänker dom egentligen? Jag förstår inte.
Är det verkligen att man ska vara hemma och endast få mediciner att knapra i sig som hjälp?
Det här kan inte vara rätt.
Terapeuten och jag talade också om mina faktiska behov. Vad som skulle kunna hjälpa mig framåt och hon sa då precis det jag själv önskar. Hon läser mig så bra, det känns befriande. Hon anser också att jag mår dåligt på grund av utmattning under lång tid, att det började långt innan de tre sista barnen föddes dvs innan 2003. Att jag samlat på mig och byggt på och inte fått utlopp. Jag behöver samtalsterapi dagligen under en tid anser hon. Kanske också i grupp om det skulle passa mig. Det är precis det jag själv känner också. Jag behöver mer hjälp. Mer strukturerad hjälp.
När jag har bra dagar, som söndag och måndag nu, så har jag svårt att ens tänka på att jag egentligen är dålig, det är svårt att ta in. Men så kommer det där bakslaget till slut och verkligheten hinner ifatt mig.
Innan jag gick beslutade vi att hon skulle ta kontakt med min husläkare för att de ska utbyta information om mitt mående och hur vi ska gå vidare. Jag litar mer på dessa två än på den riktiga psykvården. Det är ju inte klokt.
Var en stund på jobbet och kopierade och lämnade in sjukintyget. Gick till färghandeln och köpte 10 liter falu rödfärg, en målarpensel, fönsterkitt, ett nybörjarset akrylfärger och några minimålardukar. Efter ett besök på lantmännen hade även ett par jobbarbyxor inhandlats.
Nu kände jag mig taggad till tusen att ta tag och göra nåt!
Innan jag åkte hem stannade jag till på ett fik och smuttade på en kaffe latte och pratade med den rara ägarinnan, läste lite i min bok och bara njöt en stund.
Väl hemma åkte jobbarbrallorna på och jag satte igång med att måla om hönshuset. Det var befriande och fridfullt att stå där med penseln i hand. Inte känna att jag gör det för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill och tycker det är roligt.
På kvällen plockade jag fram akrylfärgerna och gjorde min första målning på 16 år. Jag känner mig vilsen med penseln men det är ändå avslappnande på något sätt. Jag måste släppa kraven på att det ska bli bra, på att det ska bli någonting alls. Bara låta handen arbeta av sig själv. Släppa tankarna.Vilken dag. En bra dag. Jag har känt av när medicinen behöver påfyllning genom att oron satt sig i bröstet men det har ändå varit den allra bästa dagen på länge.
måndag 26 april 2010
Ny vecka
Måndag morgon. Min första dag som sjukskriven. Sonen har åkt till dagis och nu ska jag alltså vara hemma själv på dagarna. Vilken konstig omställning. Bara jag. Inget skjutsa, inget hämta. Bara vara hemma eller någon annanstans. Inga krav och måsten fram till kl 16 på dagarna. Det känns overkligt.Igår mådde jag mycket bättre. Det var en sådan urladdning i lördags, så mycket ledsamhet, sorg och ilska som fick utlopp att gårdagen blev en bra dag. Jag tog med mig ena sonen på utflykt ett par timmar läns stranden norröver. Där är så vackert så man dånar.
På kvällen ordnade maken grillat med klyftpotatis och så låg jag och läste i sängen. En avslappnande och skön dag.
Idag ska jag till terepeuten igen. Jag missade förra veckans möte vilket har grämt mig enormt. Jag hade så väl behövt det. Så väl. Men idag ska jag dit. Jag har 45 minuter på mig att komma vidare. Tiden är alldeles för kort. Men det är ändå en ventil jag behöver.
lördag 24 april 2010
Psykakuten igen..
Orkar egentligen inte skriva nu, men känner att jag vill ha en notis åtminstone av min fruktansvärda eftermiddag. Kanske skriver jag mer utförligt i morgon, vi får se.
Maken fick idag nog och körde in mig till psykakuten i hopp om att jag skulle bli inlagd, vilket också var min önskan. Så skedde inte. Vilket jag också är glad över när jag fick veta hur det går till. Psykiatriska slutenvården har ingen samtalshjälp utan man blir inlagd, får ett rum, får öka medicindosen och så inget mer. Jag behöver ju HJÄLP. Jag vill inte vara ensam och utelämnad. Jag vill bli frisk. Jag ORKAR INTE HA DET SÅ HÄR. Jag orkar faktiskt inte. Man kan inte orka hur mycket som helst och jag har för länge sedan passerat min gräns.
Det slutade med att jag ska höja min dos fluoxetin till 60 mg/dag och att jag from idag är sjukskriven tom 15 maj. Den 14 maj ska jag ju till öppenvården och då får dom besluta hur det blir efter det. Jag tror inte jag kommer arbeta under lång tid framöver. Jag har svårt att se att jag över huvudtaget ska kunna bli frisk igen.
Jag vet vad det är för fel på mig, jag har diagnosticerat mig själv. Jag har utmattningssyndrom med panikångest och ångestsyndrom. Jag har släpat på det här i många år och tyngden har blivit värre och värre och nu tog orken slut. Alla symptom stämmer, för mig finns det ingen tvekan. Vilket innebär att jag har en lång resa framför mig.
Maken fick idag nog och körde in mig till psykakuten i hopp om att jag skulle bli inlagd, vilket också var min önskan. Så skedde inte. Vilket jag också är glad över när jag fick veta hur det går till. Psykiatriska slutenvården har ingen samtalshjälp utan man blir inlagd, får ett rum, får öka medicindosen och så inget mer. Jag behöver ju HJÄLP. Jag vill inte vara ensam och utelämnad. Jag vill bli frisk. Jag ORKAR INTE HA DET SÅ HÄR. Jag orkar faktiskt inte. Man kan inte orka hur mycket som helst och jag har för länge sedan passerat min gräns.
Det slutade med att jag ska höja min dos fluoxetin till 60 mg/dag och att jag from idag är sjukskriven tom 15 maj. Den 14 maj ska jag ju till öppenvården och då får dom besluta hur det blir efter det. Jag tror inte jag kommer arbeta under lång tid framöver. Jag har svårt att se att jag över huvudtaget ska kunna bli frisk igen.
Jag vet vad det är för fel på mig, jag har diagnosticerat mig själv. Jag har utmattningssyndrom med panikångest och ångestsyndrom. Jag har släpat på det här i många år och tyngden har blivit värre och värre och nu tog orken slut. Alla symptom stämmer, för mig finns det ingen tvekan. Vilket innebär att jag har en lång resa framför mig.
Ensam och likgiltig
Sitter i sängen med datorn i knät. Täcket uppdraget i brösthöjd, två kuddar bakom ryggen. Har bläddrat igenom dagens tidning och druckit en halv kopp kaffe. Också det i sängen.
Solen skiner ute, himlen är alldeles blå. Inte ett moln så långt ögat når. Stararna kämpar fortfarande med bobygget i holken. Jag undrar om dom lagt några ägg än?
Jag mådde så dåligt igår på kvällen. Började må illa och känna av ångesten trots all medicinering. Orsaken var givetvis tvånget att gå på skolans dag idag. Att ordna fika och vara trevlig, träffa människor i en miljö jag inte valt. Till slut kände jag mig helt orkeslös, som att jag bara ville sova, sova och sova. Maken ordnade så han fick ledigt på morgonen och nu är han i skolan med alla barnen istället. Och här sitter jag. Och tittar ut på det vackra vädret.
Jag borde känna mig glad över solens strålar. Över att jag har ett par timmar för mig själv nu. I alla fall två till. Men istället känner jag mig stressad av det hela. Klockan tickar snabbt och tiden tills de kommer hem och jag får ta över ansvaret för fyra barn, deras välmående, deras middag, deras läggning kommer allt närmre. Istället för att försöka njuta av den här egna tiden känner jag pressen inför deras stundande hemkomst.
Solen får mig inte heller att må bättre, som den borde. Jag borde känna glädje över att kunna gå ut och njuta av vädret. Men det kan jag inte. Istället känner jag en press på att det innebär att jag måste ta mig för någonting. Att det inte är okej att jag stannar i sängen och "latar mig".
Jag har i hela mitt liv haft svårt att slappna av och befinna mig i nuet. Att njuta av det som är här och nu, att släppa tankarna och bara släppa taget. Att känna ro i kroppen. När jag tänker på det är det precis som att jag alltid går omkring med något slags dåligt samvete. Att det är så mycket jag borde göra som jag inte gör. Att det aldrig är bra nog, att det inte räcker till.
Jag har också alltid jämfört mig med andra och då givetvis känt mig underlägsen. Inte lika fina kläder som klasskompisarna, inte lika snygg, inte lika social och rolig. Däremot kände jag mig alltid smartare än dem. Jag var snabbtänkt och klipsk. Jag var emotionell och empatisk. Men jag var inte som dem. Jag var rädd för dom, samtidigt som jag var avundsjuk och ville vara en del av gemenskapen. Ibland fick jag också vara med, men jag höll mig alltid i utkanten, i alla fall i mitt minne. Jag vågade aldrig vara den som tog initiativ. Jag tog aldrig kontakt med någon. Jag frågade aldrig någon om vi skulle ses efter skolan. Jag vågade inte. Jag förutsatte att ingen ville vara med mig.
Periodvis hade jag bästisar som jag umgicks intensivt med, men även då kände jag mig underlägsen och att jag var den som hakade på.
Jag har minnen redan från andra klass då jag kände mig ensam och utanför. Annorlunda.
En tjej i klassen var mullig och kände sig också utanför. Jag tror aldrig hon blev retad utan hon kände sig bara inte som en i gänget. Fröken tog ut oss tjejer i klassen och pratade om det här, om hur vi skulle bjuda in henne till lek, fråga om hon ville vara med osv. Fröken menade att tjejen kanske var blyg, inte vågade ta eget initiativ och ge sig in i redan pågående lek osv.
Vad jag kände mig liten då. Vad jag önskade att någon såg att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag kände ju exakt likadant. Jag var också ensam och utanför, men jag maskerade det kanske väl.
I femte klass införde jag en strategi på rasterna. Demonstrativt satt jag på en av bänkarna på skolgården som syntes från lärarrummet. Där satt jag ensam varje rast och väntade på att någon skulle få upp ögonen för mig. Se att något inte stod rätt till. Att någon lärare skulle se ut ur lärarrummets fönster och tänka att den där lilla tösen mår nog inte bra. Vi måste ta tag i det här, hjälpa henne. Men det var aldrig någon som såg. Så till slut gav jag upp och försökte haka på de övriga ungarna istället.
Jag ska inte säga att min barndom var hemskare än någon annans, men jag har väldigt starka minnesbilder just av ensamhet och av känslan att jag var annorlunda.
Jag känner hur jag vibrerar i händerna, inuti. Jag skakar inte så det syns men det är som något slags inre darrningar. Något jag vant mig vid hör till ångesten. Ibland känns det i hela kroppen, men oftast som nu bara i händerna och armarna.
Jag borde nog göra nåt nu. Duscha kanske. Eller äta frukost. Gå ut en stund. Gå ner till hönsen.
Känner mig helt likgiltig.
Solen skiner ute, himlen är alldeles blå. Inte ett moln så långt ögat når. Stararna kämpar fortfarande med bobygget i holken. Jag undrar om dom lagt några ägg än?
Jag mådde så dåligt igår på kvällen. Började må illa och känna av ångesten trots all medicinering. Orsaken var givetvis tvånget att gå på skolans dag idag. Att ordna fika och vara trevlig, träffa människor i en miljö jag inte valt. Till slut kände jag mig helt orkeslös, som att jag bara ville sova, sova och sova. Maken ordnade så han fick ledigt på morgonen och nu är han i skolan med alla barnen istället. Och här sitter jag. Och tittar ut på det vackra vädret.
Jag borde känna mig glad över solens strålar. Över att jag har ett par timmar för mig själv nu. I alla fall två till. Men istället känner jag mig stressad av det hela. Klockan tickar snabbt och tiden tills de kommer hem och jag får ta över ansvaret för fyra barn, deras välmående, deras middag, deras läggning kommer allt närmre. Istället för att försöka njuta av den här egna tiden känner jag pressen inför deras stundande hemkomst.
Solen får mig inte heller att må bättre, som den borde. Jag borde känna glädje över att kunna gå ut och njuta av vädret. Men det kan jag inte. Istället känner jag en press på att det innebär att jag måste ta mig för någonting. Att det inte är okej att jag stannar i sängen och "latar mig".
Jag har i hela mitt liv haft svårt att slappna av och befinna mig i nuet. Att njuta av det som är här och nu, att släppa tankarna och bara släppa taget. Att känna ro i kroppen. När jag tänker på det är det precis som att jag alltid går omkring med något slags dåligt samvete. Att det är så mycket jag borde göra som jag inte gör. Att det aldrig är bra nog, att det inte räcker till.
Jag har också alltid jämfört mig med andra och då givetvis känt mig underlägsen. Inte lika fina kläder som klasskompisarna, inte lika snygg, inte lika social och rolig. Däremot kände jag mig alltid smartare än dem. Jag var snabbtänkt och klipsk. Jag var emotionell och empatisk. Men jag var inte som dem. Jag var rädd för dom, samtidigt som jag var avundsjuk och ville vara en del av gemenskapen. Ibland fick jag också vara med, men jag höll mig alltid i utkanten, i alla fall i mitt minne. Jag vågade aldrig vara den som tog initiativ. Jag tog aldrig kontakt med någon. Jag frågade aldrig någon om vi skulle ses efter skolan. Jag vågade inte. Jag förutsatte att ingen ville vara med mig.
Periodvis hade jag bästisar som jag umgicks intensivt med, men även då kände jag mig underlägsen och att jag var den som hakade på.
Jag har minnen redan från andra klass då jag kände mig ensam och utanför. Annorlunda.
En tjej i klassen var mullig och kände sig också utanför. Jag tror aldrig hon blev retad utan hon kände sig bara inte som en i gänget. Fröken tog ut oss tjejer i klassen och pratade om det här, om hur vi skulle bjuda in henne till lek, fråga om hon ville vara med osv. Fröken menade att tjejen kanske var blyg, inte vågade ta eget initiativ och ge sig in i redan pågående lek osv.
Vad jag kände mig liten då. Vad jag önskade att någon såg att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag kände ju exakt likadant. Jag var också ensam och utanför, men jag maskerade det kanske väl.
I femte klass införde jag en strategi på rasterna. Demonstrativt satt jag på en av bänkarna på skolgården som syntes från lärarrummet. Där satt jag ensam varje rast och väntade på att någon skulle få upp ögonen för mig. Se att något inte stod rätt till. Att någon lärare skulle se ut ur lärarrummets fönster och tänka att den där lilla tösen mår nog inte bra. Vi måste ta tag i det här, hjälpa henne. Men det var aldrig någon som såg. Så till slut gav jag upp och försökte haka på de övriga ungarna istället.
Jag ska inte säga att min barndom var hemskare än någon annans, men jag har väldigt starka minnesbilder just av ensamhet och av känslan att jag var annorlunda.
Jag känner hur jag vibrerar i händerna, inuti. Jag skakar inte så det syns men det är som något slags inre darrningar. Något jag vant mig vid hör till ångesten. Ibland känns det i hela kroppen, men oftast som nu bara i händerna och armarna.
Jag borde nog göra nåt nu. Duscha kanske. Eller äta frukost. Gå ut en stund. Gå ner till hönsen.
Känner mig helt likgiltig.
fredag 23 april 2010
Låt mig vara
Att inte känna någon lust eller glädje för någonting. Att befinna sig i ett slags tomrum, ett intet, vad för slags liv är det?
Jag vill ingenting. Jag kan tänka ut saker som borde glädja mig och få mig att brinna av iver, exempelvis att ta tag i trädgårdslandet och göra det vårfint. Att plantera alla revor från jordgubbarna i nya fina rader. Att flytta kryddväxterna till nya plättar för att de ska få möjlighet att växa sig ännu större. Det är ju snt jag tycker om att göra. I vanliga fall.
Men nu. Nu sitter jag här i sängen och kikar ut på starholken (nu har dom visst en pilfink på besök) utan att ha den minsta lust att göra någonting alls.
Hjärnan vill inte och kroppen vill inte. Det känns som att jag bara är en slags grå massa, trögflytande och sorglig.
Imorgon är det skolans dag för två av mina barn. Jag är klassförälder i ena klassen och har blivit tilldelad uppgiften att fixa kaffe, te och saft till barn och vuxna. Det känns så jobbigt så jag har lust att bara begrava mig. Jag vill verkligen inte. Men samtidigt måste jag för maken jobbar. Den här gången kan jag inte komma undan.
Så imorgon ska jag alltså ställa väckarklockan och fixa fika till en massa folk jag inte har ork eller lust att umgås med just nu och få med mig fyra barn dit.
Kan ni inte bara låta mig få vara ifred??
Jag vill ingenting. Jag kan tänka ut saker som borde glädja mig och få mig att brinna av iver, exempelvis att ta tag i trädgårdslandet och göra det vårfint. Att plantera alla revor från jordgubbarna i nya fina rader. Att flytta kryddväxterna till nya plättar för att de ska få möjlighet att växa sig ännu större. Det är ju snt jag tycker om att göra. I vanliga fall.
Men nu. Nu sitter jag här i sängen och kikar ut på starholken (nu har dom visst en pilfink på besök) utan att ha den minsta lust att göra någonting alls.
Hjärnan vill inte och kroppen vill inte. Det känns som att jag bara är en slags grå massa, trögflytande och sorglig.
Imorgon är det skolans dag för två av mina barn. Jag är klassförälder i ena klassen och har blivit tilldelad uppgiften att fixa kaffe, te och saft till barn och vuxna. Det känns så jobbigt så jag har lust att bara begrava mig. Jag vill verkligen inte. Men samtidigt måste jag för maken jobbar. Den här gången kan jag inte komma undan.
Så imorgon ska jag alltså ställa väckarklockan och fixa fika till en massa folk jag inte har ork eller lust att umgås med just nu och få med mig fyra barn dit.
Kan ni inte bara låta mig få vara ifred??
Drömmar och huvudvärk
Idag vaknade jag med huvudvärk. Samma sort som inte ville lämna mig ifred igår kväll.
Spänningshuvudvärk, det är jag helt övertygad om.
Ibland vaknar jag med värk i kroppen, jag tror jag ligger spänner mig när jag sover.
Jag drömmer mycket varje natt. Men för att drömmarnas minnen ska komma till mig måste jag ligga kvar i sängen i ungefär en halvtimma och bara vara. Och så, plötsligt, glimmar det till av en skärva av drömmens handling.
I natt till exempel minns jag att jag var i Prag med min man. Jag har varit där tidigare, men inte han och jag ville visa alla vackra platser men jag hittade inte. Jag gick hela tiden åt fel håll och vi kom aldrig fram till Karlsbron (se bild) som jag bland annat tänkt.
Kanske borde jag börja skriva ner mina drömmar i korthet. Kanske följer dom ett särskilt tema.
Jag har ingen aning, jag vet bara att det hela beror på medicineringen. Tidigare mindes jag aldrig några drömmar.
Idag är det riktigt aprilväder här - ömsom regn, ömsom sol.
Jag har varit ute en stund. Satt upp två nya gungor, hämtat ägg hos hönsen, räfsat lite, städat undan lite skräp som låg på trädgården.
Och nu är jag inne igen. Stressad igen. Utåt sett så lugn, så lugn, men inombords.. som en krigszon.
torsdag 22 april 2010
Funderingar
Nästan hela min vakna tid går åt till att fundera kring mitt tillstånd och varför jag mår som jag mår. Jag går hos terepeuten en gång i veckan men det känns på tok för sällan. Jag skulle vilja gå varannan dag, eller var tredje. Mellan varje gång jag är där nu så hinner så mycket hända, jag har så många funderingar jag vill ta upp så jag hinner inte med på de 45 minuterna. När jag går därifrån har jag nästan ännu fler frågor än när jag kom.
Hon är helt underbar. Jag vill inte ha någon annan, men jag behöver henne mer.
Nu känns det som att vi bara står och stampar, vi kommer inte framåt. Och jag är så förvirrad för jag vet inte ens hur det skulle gå till?
Hon är helt underbar. Jag vill inte ha någon annan, men jag behöver henne mer.
Nu känns det som att vi bara står och stampar, vi kommer inte framåt. Och jag är så förvirrad för jag vet inte ens hur det skulle gå till?
onsdag 21 april 2010
En grå start på dagen
Har hört hur det har regnat i natt. Smattrandet mot takrännorna skvallrar i mörkret.
Onsdag idag. Jag borde egentligen ha varit på dagis nu, men jag har fortfarande inte rest mig ur sängen. Denna ständiga trötthet. När ska den gå över?
Jag vet ju att Xanor har "dåsighet" som vanlig biverkning men den brukar bara hålla i sig i början av behandlingen. Så här kan jag ju inte ha det. Å andra sidan är det långt bättre än att ha ångest.
För att dagen ska bli ännu bättre har även gårdagkvällens huvudvärk satt sig fast och med den har kompisen halsont anlänt. Det är härligt.
Och kallt är det också. Borde gå ut i ladan och hämta ved och tända upp i kaminen.
Jag har ingen lust. Jag vill inte. Jag vill bara lägga mig ner i sängen igen och dra täcket tätt intill kroppen och somna om.
I vardagsrummet är två av barnen vakna. Dom ser på teve. Dom är hungriga. Dom är kalla om benen då dom konsekvent varje morgon vägrar ta på sig byxor när dom fryser.
Och här ligger jag. Eller sitter. I sängen. Vilken slags mamma har jag egentligen blivit.
Onsdag idag. Jag borde egentligen ha varit på dagis nu, men jag har fortfarande inte rest mig ur sängen. Denna ständiga trötthet. När ska den gå över?
Jag vet ju att Xanor har "dåsighet" som vanlig biverkning men den brukar bara hålla i sig i början av behandlingen. Så här kan jag ju inte ha det. Å andra sidan är det långt bättre än att ha ångest.
För att dagen ska bli ännu bättre har även gårdagkvällens huvudvärk satt sig fast och med den har kompisen halsont anlänt. Det är härligt.
Och kallt är det också. Borde gå ut i ladan och hämta ved och tända upp i kaminen.
Jag har ingen lust. Jag vill inte. Jag vill bara lägga mig ner i sängen igen och dra täcket tätt intill kroppen och somna om.
I vardagsrummet är två av barnen vakna. Dom ser på teve. Dom är hungriga. Dom är kalla om benen då dom konsekvent varje morgon vägrar ta på sig byxor när dom fryser.
Och här ligger jag. Eller sitter. I sängen. Vilken slags mamma har jag egentligen blivit.
tisdag 20 april 2010
Jag är så less på allt
Jag är så trött. Så sjukligt trött nästan precis hela dagarna. Sista dagarna har jag somnat dagtid och på kvällarna är det inte ovanligt att jag slocknar redan vid åtta och sedan sover till dagen efter.
Livet blir torftigt.
Jag är i princip helt säker på att det beror på att jag ökat intaget av Xanor. Nu tar jag 1 tablett 0,5 mg tre gånger om dagen, tidigare bara vid behov. (Har jag skrivit det här tidigare? Jag känner igen att jag nog har gjort det men är inte säker). Så här ska det vara till 14 maj då jag äntligen ska få träffa läkaren inne på psykmottagningen för första gången.
Jag förstår inte hur dom tänker där inne. Om man söker till psykakuten pga sitt mående, ska det då ta tre månader innan man får träffa läkare? Det är inte klokt.
Jag söker på nätat om paniksyndrom, ångestsyndrom, generaliserad ångest, utmattningssyndrom, utbrändhet.... Jag läser allt jag kommer över. Vill försöka förstå mig, förstå vad som händer med mig.
I torsdags frågade läkaren vad det är jag vill att dom ska hjälpa mig med och jag blev ganska ställd av frågan. Kan man inte bara lägga sig ner, vägra stiga upp och så kommer någon och tar hand om en? Det är precis vad jag längtar efter.
Att bli omhändertagen, få vistas utomhus i solen, slippa allt ansvar.
Jag vill inte mer. Jag vill inte ta ansvar för nåt. Jag orkar inte längre.
Livet blir torftigt.
Jag är i princip helt säker på att det beror på att jag ökat intaget av Xanor. Nu tar jag 1 tablett 0,5 mg tre gånger om dagen, tidigare bara vid behov. (Har jag skrivit det här tidigare? Jag känner igen att jag nog har gjort det men är inte säker). Så här ska det vara till 14 maj då jag äntligen ska få träffa läkaren inne på psykmottagningen för första gången.
Jag förstår inte hur dom tänker där inne. Om man söker till psykakuten pga sitt mående, ska det då ta tre månader innan man får träffa läkare? Det är inte klokt.
Jag söker på nätat om paniksyndrom, ångestsyndrom, generaliserad ångest, utmattningssyndrom, utbrändhet.... Jag läser allt jag kommer över. Vill försöka förstå mig, förstå vad som händer med mig.
I torsdags frågade läkaren vad det är jag vill att dom ska hjälpa mig med och jag blev ganska ställd av frågan. Kan man inte bara lägga sig ner, vägra stiga upp och så kommer någon och tar hand om en? Det är precis vad jag längtar efter.
Att bli omhändertagen, få vistas utomhus i solen, slippa allt ansvar.
Jag vill inte mer. Jag vill inte ta ansvar för nåt. Jag orkar inte längre.
måndag 19 april 2010
Usch..
..nu kryper illamåendet på mig igen. Jag hatar det verkligen. Det är det absolut värsta med det här.
Just nu är läget alltså som följer: extrem trötthet av Xanoren och så ett dovt illamående och att det kör i tarmarna. Ingen ångest i alla fall, och det tackar jag Xanoren för!
Barnen har gått och lagt sig. Maken tog hand om det.
Själv sitter jag och försöker svänga ihop världens bästa spellista på spotify.
Just nu är läget alltså som följer: extrem trötthet av Xanoren och så ett dovt illamående och att det kör i tarmarna. Ingen ångest i alla fall, och det tackar jag Xanoren för!
Barnen har gått och lagt sig. Maken tog hand om det.
Själv sitter jag och försöker svänga ihop världens bästa spellista på spotify.
Artikel om panikångest i DN
http://www.dn.se/livsstil/halsa/sa-klarar-anna-panikangesten-1.1079394
Den här länken fick jag av en gammal mycket god vän via mail idag. Det är så härligt att känna att någon tänker på mig.
Det som framför allt fick mig att reagera i texten var följande:
Jag har däremot gjort tvärtemot de flesta andra - jag har hela tiden varit öppen med min ångest. Jag har berättat för arbetskamrater om hur det känns, att jag äter medicin, att jag går hos en psykoterapeut. Jag har absolut inte försökt undanhålla någonting, det skulle inte vara jag.
Jag har inte heller någon särskild slags händelse eller fobi som triggar igång min ångest.
Det kanske skulle vara mörkret då. Allt som oftast kommer den dagliga ångesten (inte panikångestattackerna) smygande när det mörknar. Jag känner mig orolig i bröstet, illamående, yr, perspektivförskjutning, overklighetskänslor, hjärtklappning.. Över huvud taget en mycket obehaglig känsla. Men för övrigt är det inget särskilt. Det kommer över mig vid de allra mest skiftande tillfällen. Och än så länge har det inte heller gjort att jag undviker vissa saker pga ångesten. Men jag kan pga detta inte se hur KBT skulle kunna hjälpa mig. Vilken slags situation ska jag öva på? Att vistas i mörker?
Känner mig så förvirrad i allt det här. Ibland försöker jag tänka så systematiskt och logiskt, precis på det vis som är så typiskt för mig - jag radar upp symptomen/kriterierna och försöker finna en logik och en logisk lösning. Den här gången lyckas jag inte riktigt. Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Det är en skrämmande känsla.
Exempel.
Mår jag bättre av att få en diagnos - eller skulle det förlama mig?
Mår jag bättre av medicineringen i det långa loppet - eller borde jag sluta?
Ska jag kämpa emot ångesten och försöka leva så normalt som möjligt fast hela tiden med ångestkänslorna som medpassagerare - eller ska jag lägga mig ner och låta känslorna ta över. Hänge mig åt det obehagliga för att till slut kanske lyckas förminska obehaget och kunna sakta resa mig upp och klättre därifrån?
Jag är så rådvill.
Den här länken fick jag av en gammal mycket god vän via mail idag. Det är så härligt att känna att någon tänker på mig.
Det som framför allt fick mig att reagera i texten var följande:
De som drabbas är ofta socialt fungerande och högpresterande, men samtidigt känsliga, har svårt att säga nej och ställer höga krav på sig själva. De är rädda för att göra fel och inte duga, bär på självtvivel och oroar sig mycket.Det är jag i ett nötskal.
Jag har däremot gjort tvärtemot de flesta andra - jag har hela tiden varit öppen med min ångest. Jag har berättat för arbetskamrater om hur det känns, att jag äter medicin, att jag går hos en psykoterapeut. Jag har absolut inte försökt undanhålla någonting, det skulle inte vara jag.
Jag har inte heller någon särskild slags händelse eller fobi som triggar igång min ångest.
Det kanske skulle vara mörkret då. Allt som oftast kommer den dagliga ångesten (inte panikångestattackerna) smygande när det mörknar. Jag känner mig orolig i bröstet, illamående, yr, perspektivförskjutning, overklighetskänslor, hjärtklappning.. Över huvud taget en mycket obehaglig känsla. Men för övrigt är det inget särskilt. Det kommer över mig vid de allra mest skiftande tillfällen. Och än så länge har det inte heller gjort att jag undviker vissa saker pga ångesten. Men jag kan pga detta inte se hur KBT skulle kunna hjälpa mig. Vilken slags situation ska jag öva på? Att vistas i mörker?
Känner mig så förvirrad i allt det här. Ibland försöker jag tänka så systematiskt och logiskt, precis på det vis som är så typiskt för mig - jag radar upp symptomen/kriterierna och försöker finna en logik och en logisk lösning. Den här gången lyckas jag inte riktigt. Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Det är en skrämmande känsla.
Exempel.
Mår jag bättre av att få en diagnos - eller skulle det förlama mig?
Mår jag bättre av medicineringen i det långa loppet - eller borde jag sluta?
Ska jag kämpa emot ångesten och försöka leva så normalt som möjligt fast hela tiden med ångestkänslorna som medpassagerare - eller ska jag lägga mig ner och låta känslorna ta över. Hänge mig åt det obehagliga för att till slut kanske lyckas förminska obehaget och kunna sakta resa mig upp och klättre därifrån?
Jag är så rådvill.
söndag 18 april 2010
Mer medicin ska ge kroppslig vila
Var hos min husläkare i torsdags och diskuterade igenom hur jag har det just nu. Hur jag mår, mina mediciner, vad jag behöver för hjälp osv.
just nu äter jag 40 mg Fluoxetin dagligen, jag tar också 0,5 mg Xanor (alprazolam) vid behov. Xanor Depot har jag helt fasat ut. Jag känner att jag helst vill klara mig på en grundmedicin och då kan jag inte knapra xanor samtidigt, då lär jag aldrig få veta om fluoxetinen är bra för mig.
Läkarens reaktion nu vara tt jag ska börja äta xanor morgon, middag och kväll, dvs tre gånger dagligen för att hålla ångesten i chack och låta kroppen få en viloperiod. Den är ju på helspänn hela tiden och det är i sig nedbrytande.
jag har tid till psykmottagningen och en ST-läkare där den 14 maj. Jag hoppas hon kan hjälpa mig att börja bena i allt det här. Jag vill så gärna ha en diagnos på papper. Som en stämpel där det faktiskt står att "Det är okej, du får må dåligt. Du måste inte vara duktig jämt".
Alltså något som bara är till för mig själv, för att få bekräftelse på att det är okej att må dåligt. Det är okej att inte orka gå till jobbet, att inte vilja eller orka ta hand om sina barn. Det är okej att dippa.Bara man hittar upp igen. Och det komme rjag göra. I alla fall känns det så just nu.
Xanoren gör att jag känner mig tröttare i kroppen. Jag är trött på dagarna och somnar ofta om jag tex ligger och läser. Nätterna sover jag som en klubbad säl.
Igår var vi på fest, maken och jag. Det var faktiskt fantastiskt kul och det gick jättebra att vara där med medicineringen. Jag kände inte minsta tendens till ångest under kvällen. Inte mer än att magen bråkade med mig och att jag sprang på toa en gång i timman...
Det kan jag dock leva med.
just nu äter jag 40 mg Fluoxetin dagligen, jag tar också 0,5 mg Xanor (alprazolam) vid behov. Xanor Depot har jag helt fasat ut. Jag känner att jag helst vill klara mig på en grundmedicin och då kan jag inte knapra xanor samtidigt, då lär jag aldrig få veta om fluoxetinen är bra för mig.
Läkarens reaktion nu vara tt jag ska börja äta xanor morgon, middag och kväll, dvs tre gånger dagligen för att hålla ångesten i chack och låta kroppen få en viloperiod. Den är ju på helspänn hela tiden och det är i sig nedbrytande.
jag har tid till psykmottagningen och en ST-läkare där den 14 maj. Jag hoppas hon kan hjälpa mig att börja bena i allt det här. Jag vill så gärna ha en diagnos på papper. Som en stämpel där det faktiskt står att "Det är okej, du får må dåligt. Du måste inte vara duktig jämt".
Alltså något som bara är till för mig själv, för att få bekräftelse på att det är okej att må dåligt. Det är okej att inte orka gå till jobbet, att inte vilja eller orka ta hand om sina barn. Det är okej att dippa.Bara man hittar upp igen. Och det komme rjag göra. I alla fall känns det så just nu.
Xanoren gör att jag känner mig tröttare i kroppen. Jag är trött på dagarna och somnar ofta om jag tex ligger och läser. Nätterna sover jag som en klubbad säl.
Igår var vi på fest, maken och jag. Det var faktiskt fantastiskt kul och det gick jättebra att vara där med medicineringen. Jag kände inte minsta tendens till ångest under kvällen. Inte mer än att magen bråkade med mig och att jag sprang på toa en gång i timman...
Det kan jag dock leva med.
fredag 16 april 2010
Vem är hon?
Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna det här? Eller vad är det jag inte har gjort?
Så här kan det inte fortsätta. Det går inte. Jag orkar inte.
Jag är fortfarande stark. Stark nog att hålla skenet uppe när det krävs av mig.
Stark nog att göra det jag måste. Att ta hand om familjen när jag måste, att gå ut när jag måste, handla, göra ärenden, besöka sjukhuset. Jag ligger inte i min säng hela dagarna och gråter. Men jag vill göra det.
Är det verkligen sunt? Jag vill inget annat än att bara få vara ifred. Få spendera hela dagen i sängen om jag vill, med datorn i knät eller en bok i min hand. Eller att bara ligga ner med huvudet på kudden och iaktta herr och fru Stare som bosatt sig i holken utanför fönstret.
Få tid att sjunka in i mina tankar, få tid att gråta, tid att sova, tid att bara vara. Tid att kravla mig allra längst ner i dyn och befinna mig där en stund. Få känna hur det mörka, smutsiga, leriga omringar mig och fyller mig. För att sedan, när jag är redo, när jag känner mig klar, sakta krypa upp igen, till ytan, till syret och verkligheten. Att få göra hela resan ända ner och tillbaka. Inte som nu, att ligga och skvalpa i ett mellanmjölksland jag inte känner igen. En plats där medicinerna gör mig till någon jag inte är. Där jag hör hur rösten som kommer ur min mun låter muntrare än jag känner mig. Att kroppen har mer energi än vad som egentligen är sant. Jag lever i en låtsaskropp med låtsashumör. Jag känner ju hur jag mår dåligt, hur jag egentligen bara vill gråta och ändå är det inte det jag gör. Jag gör helt andra saker, normala saker, med glad stämma och ett någolunda normalt humör. Vem är hon som gör det där?
Ibland tänker jag att jag vill sluta med medicinerna. Jag vill bli mig själv, även om det innebär dagar fyllda av starkare ångest och att jag dyker okontrollerat ner till botten.
Hur ska jag kommer ur det här? Och hur kom jag över huvudtaget hit från början?
När jag sitter hos terapeuten gör hon det så klart för mig. Jag förstår precis hennes tankegångar och sambanden i mitt liv. När jag sedan går därifrån blir allt suddigt igen. Och jag står återigen ensam med mina tankar.
Så här kan det inte fortsätta. Det går inte. Jag orkar inte.
Jag är fortfarande stark. Stark nog att hålla skenet uppe när det krävs av mig.
Stark nog att göra det jag måste. Att ta hand om familjen när jag måste, att gå ut när jag måste, handla, göra ärenden, besöka sjukhuset. Jag ligger inte i min säng hela dagarna och gråter. Men jag vill göra det.
Är det verkligen sunt? Jag vill inget annat än att bara få vara ifred. Få spendera hela dagen i sängen om jag vill, med datorn i knät eller en bok i min hand. Eller att bara ligga ner med huvudet på kudden och iaktta herr och fru Stare som bosatt sig i holken utanför fönstret.
Få tid att sjunka in i mina tankar, få tid att gråta, tid att sova, tid att bara vara. Tid att kravla mig allra längst ner i dyn och befinna mig där en stund. Få känna hur det mörka, smutsiga, leriga omringar mig och fyller mig. För att sedan, när jag är redo, när jag känner mig klar, sakta krypa upp igen, till ytan, till syret och verkligheten. Att få göra hela resan ända ner och tillbaka. Inte som nu, att ligga och skvalpa i ett mellanmjölksland jag inte känner igen. En plats där medicinerna gör mig till någon jag inte är. Där jag hör hur rösten som kommer ur min mun låter muntrare än jag känner mig. Att kroppen har mer energi än vad som egentligen är sant. Jag lever i en låtsaskropp med låtsashumör. Jag känner ju hur jag mår dåligt, hur jag egentligen bara vill gråta och ändå är det inte det jag gör. Jag gör helt andra saker, normala saker, med glad stämma och ett någolunda normalt humör. Vem är hon som gör det där?
Ibland tänker jag att jag vill sluta med medicinerna. Jag vill bli mig själv, även om det innebär dagar fyllda av starkare ångest och att jag dyker okontrollerat ner till botten.
Hur ska jag kommer ur det här? Och hur kom jag över huvudtaget hit från början?
När jag sitter hos terapeuten gör hon det så klart för mig. Jag förstår precis hennes tankegångar och sambanden i mitt liv. När jag sedan går därifrån blir allt suddigt igen. Och jag står återigen ensam med mina tankar.
Vet inte varför
Men kanske kan bloggen hjälpa mig på något sätt. Jag vet inte.
Känner mig så trött, trött i kroppen, trött i själen.
Minnet sviker.
Hur kom jag i säng igår?
Har frågat maken när jag gick och lade mig.
Gick vi samtidigt?
Vad var klockan?
Kanske kan bloggen bli min ventil, min dagbok, min möjlighet att gå tillbaka och se hur mina tankegångar varit. Det känns som att jag bara är klar och medveten i nuet. Det som har varit är ett enda förvirrat grått töcken.
Känner mig så trött, trött i kroppen, trött i själen.
Minnet sviker.
Hur kom jag i säng igår?
Har frågat maken när jag gick och lade mig.
Gick vi samtidigt?
Vad var klockan?
Kanske kan bloggen bli min ventil, min dagbok, min möjlighet att gå tillbaka och se hur mina tankegångar varit. Det känns som att jag bara är klar och medveten i nuet. Det som har varit är ett enda förvirrat grått töcken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)