Ångesten har återkommit som en oinbjuden vän. Ständigt vid min sida igen. Hanterbar men obehaglig. Hjärtat slår lite för fort, lite för hårt. Strupen snöras åt, ett tryck och ett obehag i bröstet. En slags förlamande rastlöshet och bristande energi.
Beror det på min livssituation, på villrådigheten, eller är det bara sådan här jag är när jag är medicinfri. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.
Så mycket jag borde ta tag i, framför allt skolan, men ingenting blir gjort. Kan inte finna ro i kroppen, kan inte fokusera. Vill inte ge upp än och börja medicinera igen, vill veta hur djupt det drar ner mig, var mitt grundläge finns. Måste härda ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar