Ja egentligen är rubriken inte riktigt sann. Jag hade haft panikångest en massa gånger innan utan att veta om det. Men just den här morgonen, då trodde jag verkligen att jag inte skulle överleva. Att det var panikångest förstod jag inte heller då utan det var en arbetskamrat som gissade på det när jag beskrev hur jag mått. Och visst hade han rätt.
Det var en måndag, tidig morgon, omkring halv sju tror jag.
Jag var ensam hemma med våra tre yngsta barn, vid tillfället 2, 4 respektive 5 år gamla. Jag satte upp minstingen på diskbänken för att vispa välling tillsammans med henne. Allt var precis som vanligt.
Men så plötsligt går en slags förlamande våg genom kroppen. Hjärtat sätter igång och rusar, jag blir helt matt i kroppen, jag skakar, svettas, får svårt att andas. Det känns som att organ efter organ stängs ner och att det sista som kommer försvinna är medvetandet, tanken.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska få ner dottern från bänken, jag tror ju att jag ska trilla ihop när som helst. Men jag gör det i alla fall, jag lyfter henne till soffan. På vägen dit tar jag med mig telefonen. Jag känner hur jag måste lägga mig ner, att jag inte vill trilla utan hellre ligga ner från början. Telefonen håller jag i ett krampaktigt grepp.
Jag är så rädd.
Jag vill ringa ambulans, men vågar inte.
Jag tror att jag håller på att dö, men jag vågar inte ringa. Idag hade jag inte tvekat en sekund.
Barnen uppfattar inte så mycket av vad som händer, de två större sitter vid datorn och minstingen dricker glatt sin välling. Istället för att slå 112 ringer jag min make och säger att det känns som att jag håller på att dö, som att kroppen stänger ner sig. Han säger att han ska skynda sig hem.
Jag ligger kvar i soffan, känner mig yr, vill bara blunda och sova. Men jag är övertygad om att om jag somnar så vaknar jag aldrig mer. Jag får tankar om hur mitt liv har varit, vad jag åstadkommit, om jag varit lycklig.
Fyrtio minuter senare kommer maken hem och tar hand om barnen. Jag mår lite bättre men känner ett desperat behov av sömn. Somnar i soffan och sover ett par-tre timmar.
När jag vaknar känner jag mig okej. Jag överväger om jag ska gå till jobbet ändå men beslutar mig till slut för att stanna hemma. Nåt fel måste det ju vara på mig. Visst har jag gjort mig förtjänt av att vara hemma en dag efter en sådan upplevelse? Jag är ovan vid att stanna hemma från jobbet. Det är alltid fyllt av dåligt samvete och skam på något sätt. Som att det är fult att vara sjuk. Som att man alltid måste prestera på topp.
Dagen efter återkommer jag dock till jobbet men det håller inte länge. Redan efter någon timma bryter jag ihop i gråt och det slutar med att jag åker upp till vårdcentralen.
Där började nystandet i mitt liv. Där började min resa som hittills mest gått nedåt, men som jag längtar efter ska vända upp igen.
