Det finns ingen som helst tvekan om det. Han betyder allt för mig, och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få leva ett lyckligt liv. Allt annat är ointressant. Nu finns bara, bara han.
Vi talar ibland om oss själva som tvillingsjälar. Jag känner en alldeles speciell samhörighet med honom som jag inte kan förklara på annat sätt än att den är menad att ske. Det var inte slumpen som förde oss samman, det var något annat, något större.
Vi visste båda omedelbart vid vårt korta möte i korridoren att det här var mer än bara ett vanligt möte som består av "Hej, hur är det?". Det här kändes i hela kroppen. Det var omedelbar och instinktiv kärlek. Och denna kärlek har vi varit så enormt rädda om längs med vägen.
Vi har tagit hand om den genom att vara rakt igenom öppna och ärliga, genom att verkligen verkligen, nästan demonstrativt, visa att Det här är Jag. Vill du ha mig? Duger jag som jag är? Och det här sättet att mötas och att bemöta varandra kommer ge oss frukt för resten av våra liv. Här finns ett starkt ömsesidigt förtroende, och här finns viljan att skapa något som aldrig tidigare skapats - den livslånga eviga kärleken byggd på ömsesidig respekt, ärlighet, attraktion, ömhet, sexualitet, närhet. Vår högsta drivkraft är att den andra personen ska känna en inre frid och lycka. En sorts tillfredställelse över att leva.
Vi ska ska tillsammans ta oss ur den situation vi nu befinner oss i och stiga in, hand i hand, i en ny framtid. Där vistas vi tillsammans med alla våra sju barn och där är det lyckan som styr. Det är skratten och gemenskapen och den gemensamma viljan. Där ska alla få möjlighet att utvecklas till de individer de är och där ska vi alla må bra. Jag ser så enormt mycket fram emot att få påbörja den resan. Den resan är starten på mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar