Kroppen protesterar. Den har sagt emot i flera dagar nu. Den vill inte.
Jag känner hur hjärtat slår hårt, hur bröstkorgen känns ihoptryckt och hur det är svårt att andas. Hur illamåendet kommer och går. Jag avskyr känslan när den faller över mig. Jag blir så rädd, skräckslagen. "Kommer det tillbaka nu?", "Ska jag falla ner i hålet igen?". Jag orkar inte. Jag vill inte hamna i samma situation igen.
Vad jag gjort nu är att jag arbetat i två dagar. Totalt nio timmar.
Jag har känt hur hjärnan inte vill samarbeta, hur tankarna är som trögflytande sirap, hur jag inte förstår och inte kan ta in. Men jag har kämpat på, försökt ändå. Suttit vid jobbets dator och stirrat mig blind för att försöka hitta en ände att nysta i. Jag trodde inte det skulle bli några problem, inte fysiskt. Jag trodde det skulle gå jättebra. jag menar, det är ju bara nio timmar i veckan det handlar om. Piece of cake, eller hur?
Men så visade det sig att det var så svårt. Att bara denna lilla press utifrån gör att min kropp reagerar med motstånd. Jag klarar inte av att äta frukost med barnen. Det blir för stökigt för mig och jag får inte i mig en tugga i sorlet av ropande barn, glas som klirrar och min egen hjärtklappning. Den vill inte. Den vill bara få vara ifred. Få lugn och ro.
Det känns nästan svårare nu. svårare att få medhåll, få sympati, få någon att förstå. Hur förklarar man? Vissa saker klarar man galant, medan andra får en att vilja dra täcket över huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar