Terapeuten igen

I fredags var jag hos terapeuten igen. Jag har inte varit hos henne sedan maj tror jag. Jag tycker om henne. Hon är klok.

Vi kom fram att jag har två problem som tynger mig. Det ena är mitt eget mående, det andra är relationen till maken. Hon sa rakt ut att "du har valt att leva med en man som inte kan ge dig det stöd du behöver". Och så fortsatte hon "men det betyder inte att du inte är värd det".
Jag har valt en man som inte kan vara mitt stöd. Men jag är värd stöd.
Så är det.
Men om inte han kan ge mig stöd, vem ska då göra det? Jag förstår inte. Är det inte vad äktenskapet handlar om? Att stödja varandra vid motgångar, le tillsammans vid lycka, gråta tillsammans vid sorg.
Kan jag alls leva med någon som inte kan vara mitt stöd? Det förminskar ju mig, krymper mig, känner mig ännu mer ensam.

Han sa rakt ut häromdagen att han "prioriterar helheten, barnen, och att han inte räcker till för mig". Han prioriterar bort mig. Väljer bort mig.
Det gjorde så fruktansvärt ont.
Det kan inte vara så kärlek ska vara.