Två bra dagar

Igår var en annorlunda dag. Jag kunde göra det som föll mig in, utan att ta hänsyn till någon annan. Jag kände mig hoppfull, full av energi och av vilja att göra saker.
Den ledsna, likgiltiga, mörka, dystra och rädda Linda fanns inte där.
Jag tror jag lämnade en del av henne i tårarna och snoret på psykakuten i lördags. Jag fick utlopp för så mycket känslor, sorg och ilska, att det frigjordes lite plats inom mig att leva på ett tag. Batterierna laddades genom att laddas ur.

Jag påbörjade gårdagen med att lämna en son på fritids. Sen lyxade jag till det och åt frukost på kondis innan det var dags för terapeuten.

Besöket hos terepeuten gick bra, vi diskuterade igenom senaste läkarbesöket och helgens händelser. Pratade om hur psykvården fungerar, hur jag upplever att det fattas en steg i den hjälp som erbjuds. Är man inte psykotisk eller på annat sätt okontaktbar (alternativt säger rent ut att man är självmordsbenägen) så får man klara sig hemma. Då är det öppenvården som finns till hands för en. Men om man mår så dåligt att både ens familj och en själv upplever det som att det vore bättre att få komma hemifrån några dagar, att man är till en belastning för familjen, att barnen far illa, att man känner att man behöver en tidsfrist på några dagar att få ur sig sina värsta känslor. Att få gråta ulkande konstant i tre dygn tex, att man känner att man verkligen behöver det och att man behöver få vara ifred. Att man inte vill ligga hemma och känna sig i vägen utan att man vill vara någonstans där man blir omhändertagen i sorgen (jag ser det framför allt som en sorg), där man får samtalshjälp och stöd. Där man får möjlighet att vara sig själv för en stund. Då finns inte det. Då anser dom att man ska försöka hitta avlastning med barnen. Det är precis som att dom inte förstår att man inte kan tidsinställa sitt mående. Att jag inte kan ge utlopp för det inombords exakt de klockslag familjen är borta för att från att de kommer hem klistra på leendet och verka "normal" igen. För barnens skull.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Så utelämnade vi är.
Är man fysiskt sjuk kan man bli inlagd för observation bara vid misstanke om sjukdom. Här är man helt ensam. Och jag har det ändå lindrigt jämfört med många andra.
De med panikångest som inte klarar att lämna lägenheten, som har sådan agorafobi att ångesten sätter sina klor i dem så fort dom måste göra något som kräver att ta sig hemifrån.
Att tex hämta barnet på dagis, eller att passa en tid hos öppenvården.
Bara att passa tiden kan i sig vara förlorande svårt.
Hur tänker dom egentligen? Jag förstår inte.
Är det verkligen att man ska vara hemma och endast få mediciner att knapra i sig som hjälp?
Det här kan inte vara rätt.

Terapeuten och jag talade också om mina faktiska behov. Vad som skulle kunna hjälpa mig framåt och hon sa då precis det jag själv önskar. Hon läser mig så bra, det känns befriande. Hon anser också att jag mår dåligt på grund av utmattning under lång tid, att det började långt innan de tre sista barnen föddes dvs innan 2003. Att jag samlat på mig och byggt på och inte fått utlopp. Jag behöver samtalsterapi dagligen under en tid anser hon. Kanske också i grupp om det skulle passa mig. Det är precis det jag själv känner också. Jag behöver mer hjälp. Mer strukturerad hjälp.
När jag har bra dagar, som söndag och måndag nu, så har jag svårt att ens tänka på att jag egentligen är dålig, det är svårt att ta in. Men så kommer det där bakslaget till slut och verkligheten hinner ifatt mig.
Innan jag gick beslutade vi att hon skulle ta kontakt med min husläkare för att de ska utbyta information om mitt mående och hur vi ska gå vidare. Jag litar mer på dessa två än på den riktiga psykvården. Det är ju inte klokt.

Var en stund på jobbet och kopierade och lämnade in sjukintyget. Gick till färghandeln och köpte 10 liter falu rödfärg, en målarpensel, fönsterkitt, ett nybörjarset akrylfärger och några minimålardukar. Efter ett besök på lantmännen hade även ett par jobbarbyxor inhandlats.
Nu kände jag mig taggad till tusen att ta tag och göra nåt!

Innan jag åkte hem stannade jag till på ett fik och smuttade på en kaffe latte och pratade med den rara ägarinnan, läste lite i min bok och bara njöt en stund.

Väl hemma åkte jobbarbrallorna på och jag satte igång med att måla om hönshuset. Det var befriande och fridfullt att stå där med penseln i hand. Inte känna att jag gör det för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill och tycker det är roligt.

På kvällen plockade jag fram akrylfärgerna och gjorde min första målning på 16 år. Jag känner mig vilsen med penseln men det är ändå avslappnande på något sätt. Jag måste släppa kraven på att det ska bli bra, på att det ska bli någonting alls. Bara låta handen arbeta av sig själv. Släppa tankarna.

Vilken dag. En bra dag. Jag har känt av när medicinen behöver påfyllning genom att oron satt sig i bröstet men det har ändå varit den allra bästa dagen på länge.