Jag känner mig inte levande, bara som en grå massa.
Hur länge ska det vara så här?

Jag har hittat en pdf från landstinget i Kronoberg som jag känner igen mig i. Det är som att det är skrivet om mig nästan. Den handlar om hjärntrötthet. Något som drabbar stroke-patienter, men även vid utmattning, stress och depression.

Till sidan om Hjärntrötthet

Ledsen igen. Så förvirrad. Vad gör jag egentligen. Är det här mitt liv. Det är ingenting. Ett intet. Inget. Tomhet inombords. Ett tryck i mitt bröst. En värkande mage. En ringande ton i mitt huvud. Det känns som att jag kvävs. Alla krav från omvärlden förminskar mig, trasar sönder mig, förstör mig. Snart försvinner jag.
Ingen medicin nu. Vill vara utan, vill känna vem jag är. Känna botten. Det riktiga.
För en stund sen tog jag min första xanor på många, många månader. Måste vara nästan ett år sedan senast. Jag orkar inte med den här oron i min kropp. Orkar inte med den där känslan av att huvudet är speedat, oförmögen till vila.
Jag vill ha lugn och ro. Stillhet.
Klarar inte av vardagen snart.
Fel. Jag klarar vardagen ganska bra. Jag klarar inte av resten. Jag klarar inte att jobba. Kraven. Jag kan inte strukturera, resonera, besluta. Kan inte tänka. Kan läsa samma dokument tio gånger utan att kunna dra några slutsatser. Eller läsa och läsa, jag stirrar nog mer på bokstäverna och dom stirrar tillbaka på mig. Jag kan inte gå ett enda steg utan stöd.
Jag känner mig fullständigt oduglig just nu. Jag har alltid uppfattat mig som klipsk, snabbtänkt, en smart tjej. Men nu. Jag är inget.
Det har blivit jobbigt att leva. Lusten är borta. Initiativförmågan. Känslorna. Jag är så tom. En ständig längtan efter att dagarna ska ta slut. Är det inte kväll snart? Vad är det för ett liv... Inget.
Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare. Hur ska jag ta mig ur det här och hitta framåt? Vad vill jag med mitt liv egentligen. Jag har ingen aning.
Kan inte någon bara ta hand om mig. Styra mig rätt. Peka ut vägen. Jag klarar det inte själv.

Trött nu

Jag orkar inte nu.. Jag orkar faktiskt inte mer.

Så här har det sett ut senaste tiden:
torsdag - måndag = hemma. trött, gråtfärdig, orkeslös, nedstämd, ledsen.
tisdag - lördag = plötsligt vände det och jag blev klar i huvudet. toppen fick jag på fredagen och lördagen då jag städade huset, fixade med blommorna, bakade och lagade mat. allt kändes kanon.
söndag = kände direkt när jag vaknade att all energi var borta. Satt framför datorn/teven hela dagen. orkade ingenting.
måndag, dvs idag = ännu värre. gråtfärdig.

Ska det vara så här? Är det här ett liv?

Min nya diagnos: stressutlöst panikångest.
Jag tror jag börjar närma mig väggen igen. Och medicinen har ju inte hjälpt ett skit än så länge. Idag har det gått en vecka och det är vad det skulle ta innan den verkade. Man kan ju alltid hoppas att det vänder snart. Jag kan inte jobba i det här skicket.

Aj.

Bultande hjärta
Tinnitus
Värk
Tomhet
Förvirring
Ledsamhet
Spänningshuvudvärk

Ett steg framåt, två tillbaks..

Igår hände någonting. Jag vet inte vad, men plötsligt är jag så nedstämd igen. Inte bara lite dålig i humöret utan riktigt deppig. Det känns som att det är en stor urgröpning i bröstet, en tomhet, en tomhet och en sorg.
Jag vill inte ha det så här. Jag orkar snart inte mer..
Det har varit bra så länge, det har gått bra både på jobbet och hemma. Humöret har varit helt okej, jag har nästan känt mig normal.
Det är ungefär sju veckor sedan jag slutade ta min medicin och sannolikt är det väl det som spökar. Kroppen börjar hitta sitt normalläge. Mitt satans jävla normala svarta hål. Jag HATAR DET HÄR.

På måndag ska jag träffa läkaren och påbörja en utredning för att få en riktig diagnos. Jag hoppas han är lösningen på hur jag ska bli normal. Känns som att jag bara vill gråta.

En känsla av rikedom.

[Mobile mail sent by Momail]
Get it at www.momail.com

Att fånga en fjäril.

Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril