Medicinerar igen

Måndagen den 18 november började jag medicinera med Cipralex igen. Jag äter 10 mg/dag. Jag tycker faktiskt att jag redan märker av att jag är mer harmonisk i kroppen. Inte det där ständiga stress-/ångestpåslaget som jag haft ett tag. Jag börjar också kunna se lite mer positivt på tillvaron.

Jag har dock svårt att hålla isär vad som faktiskt är medicinens påverkan och vad som är en följd av att privatlivet är lugnare nu. Han finns kvar och jag börjar känna mig trygg i att det kommer förbli så.

Lugn igen, han finns kvar

Och han står stadigt säger han. Ingen anledning till oro. Jag hoppas det stämmer, jag måste våga tro.

Nej!

Det känns som att jag tappar honom nu. Jag går sakta sönder inombords och det finns ingenting jag kan göra. Jag är så jävla maktlös.

Bra dag

Idag har jag känt mig okej i kroppen hela dagen, jag minns inte när det hände senast. Måste ha varit flera veckor sedan. Jag börjar känna framtidstro, han ger mig det, och det gör mig så lycklig.

Ett tillfälligt lugn

Och så känns det bättre igen. Hans trygghet smittar av sig och jag kan återigen andas.

Behöver få utlopp

Jag känner ett så stort behov av att skriva och att uttrycka mig, men orden vill inte infinna sig. Jag fastnar ofta sittande vid köksbordet eller i soffan försjunken i tankar, eller kanske snarare försjunken i tomhet. Ibland kommer tårarna, ibland inte. Ibland vet jag inte ens varför.

Det är så enormt mycket känslor i kroppen. Det liksom sjuder och bubblar och kokar inom mig och allt det där behöver få komma ut, få utlopp. Likt Ronjas vårskrik vill jag släppa tyglarna fullständigt och bara aaahhHHHHHHHHHH!! UT och BORT!

Upp och ner

Jag är väldigt instabil i humöret just nu. Skör. Är så lättpåverkad av yttre omständigheter och det räcker med en liten vindpust för att jag ska falla omkull. Var ledsen igår på kvällen, efter barnens halloweendisco. Jag orkade inte hela vägen, pressen blev för stor, och ångesten kom krypande. Hanterbart men nedstämdheten tog mig istället.

Idag föll jag en stund mitt på dagen men efter telefonsamtal och att barnen kom så vände det igen. Jag märker hur jag mår bra av att dom kommer, hur det aktiverar mig. Men bara för en stund. Efter några timmar blir behovet av att vara ensam påtagligt och hjärtat börjar slå snabbare. Jag skulle behöva någon som var med mig, det skulle göra stor skillnad om jag inte var ensam med dem. De gör mig så gott, men jag behöver någon som håller mig över ytan, som kan träda in en stund ibland så jag kan hämta andan.
Den tiden kommer. Och jag finner sådan trygghet i den vetskapen.

Pulsen

Tog en propranolol och efter en timma är pulsen nu 71 bpm istället för 99. Oroskänslan är dock kvar. Tar xanor.

Skakiga dagar

Ångesten har återkommit som en oinbjuden vän. Ständigt vid min sida igen. Hanterbar men obehaglig. Hjärtat slår lite för fort, lite för hårt. Strupen snöras åt, ett tryck och ett obehag i bröstet. En slags förlamande rastlöshet och bristande energi.
Beror det på min livssituation, på villrådigheten, eller är det bara sådan här jag är när jag är medicinfri. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.
Så mycket jag borde ta tag i, framför allt skolan, men ingenting blir gjort. Kan inte finna ro i kroppen, kan inte fokusera. Vill inte ge upp än och börja medicinera igen, vill veta hur djupt det drar ner mig, var mitt grundläge finns. Måste härda ut.

Han är så ledsen, och jag är så maktlös. Om jag bara kunde få hålla om honom nu, sakta stryka hans rygg med min varsamma hand tills han somnar. Jag älskar honom så det gör ont. Han är livet och lyckan.