Hur vet man vad som är rätt?

Har precis stigit upp ur badet. Insvept i en handduk och det droppar vatten från håret ner på axlarna. Sitter i sängen ovanpå det obäddade täcket och väntar på att lusten att ordna frukost ska infinna sig.

Idag ska jag till terapeuten igen. Den här gången hittar jag inget givet samtalsämne. Jag undrar om hon har talat med min husläkare som vi diskuterade?
Det är en sak som uppehåller mina tankar - medicinerna och om det verkligen är klokt i det långa loppet att medicinera bort symptom.
Om det nu är så att kroppen säger ifrån, att man får fysiska obehag, känner sorg och rädsla - då beror ju det på någonting. Det är ju en signal till mig att jag måste förändra mitt liv på något sätt. Att jag levt alldeles för länge i ett tillstånd som inte är bra för mig.
De här fysiska obehagen, tex panikångesten och den dagliga ångesten, är så fruktansvärda att man finner det outhärdligt. Man blir sjukskriven. Man får medicin. Man blir av med sina besvär. Man känner att medicinerna verkar i kroppen, man känner sig annorlunda.
Man blir låtsasfrisk. Man får nya krafter att ta sig för saker, man glömmer rädslan, man tar initiativ till nya projekt. Jag renoverar hönshus, jag har börjat måla tavlor.
Betyder det att jag kan gå tillbaka till mitt jobb nu? Betyder det att jag är bra igen?
Hur vet jag?
Om jag skulle sluta med mina mediciner skulle jag ju återigen falla ner i hålet. Jag märker ju tex när jag missat att ta en tablett, det känns i kroppen, i bröstet, i hjärtats rytm.
Är det här egentligen ett klokt förfarande? Att medicinera bort symptom. Hur vet man då när det går åt rätt håll?
Alternativet är alltså att inte medicinera, att låta ångesten ta över, att bli verkligt dålig och att acceptera det, att arbeta sig upp därifrån. Frågan är - orkar man det? Är det verkligen överkomligt?
Just nu, när jag är medicinerad, skulle jag svara ja, men vid de tillfällen då ångestkänslorna snabbt drar förbi min kropp skulle jag böna och be för Xanoren. Det är inte ett uthärdligt liv. Men är det inte ändå det rätta?
Jag känner mig så kluven. Rörig i mitt tänkande.