Jag minns inte hur det var för exakt ett år sedan. Hur jag mådde då, vad vi gjorde. Det känns som en evighet sedan.. Ett år. Ett år har gått och jag har under ungefär halva perioden varit bedövad av mediciner. Men trots detta förtvivlat närvarande.
Så mycket har hänt, det har gjort så ont.. Jag har varit skräckslagen och rädd. Men också glimtar av glädje har strålat igenom. Framför allt har jag känt en stor trötthet.
Under en ganska lång tid var mitt minne bortmedicinerat. Jag var tvingad att dagligen fråga för att få reda på när jag somnat, vad vi ätit, vad jag sagt.. Jag mindes inte vad man talat om för mig, jag kunde inte använda min hjärna, inte tänka klart.. Och så rädslan, närvarande under ytan. Beredd att överfalla mig och slå omkull mitt försök till vardag.
Jag fann en livslust och en glädje i att få vara en hjälpande hand för de asylsökande. Jag fann någon sorts mening, som att jag på något sätt hittat hem. Det kändes som mitt kall, det var det här jag skulle göra. Det var det här jag var ämnad till. Att hjälpa människor. Precis som jag alltid velat, ända sedan barnsben. Någon slags ersättning till mina volontärdrömmar som ung. Mina drömmar som gick i kras, när livet plötsligt slog in på en ny bana och jag blev mamma 1997..
Det var inte vad jag hade tänkt, inte alls vad jag planerat. Det var en stor sorg att lägga undan drömmen om ett liv som hjälparbetare. Jag hade precis kommit in på en förberedande skola. Under 1,5 år skulle jag läras upp för att göra nytta i världen, sedan låg den framför mina fötter. Jag skulle åka. Någonstans. Hjälpa.
Istället något helt annat. Är det ödet som styr oss?
Nej.. jag kan inte tro det. Det är mina egna handlingar som skapar förutsättningar för nästa steg i utvecklingen. Inte något annat. Det beror alltid på mig själv.
Jag skadade alltså mig själv. Slog undan benen för mig själv. Kanske har jag aldrig förlåtit mig för det..?
Men nu.. nu kunde jag återskapa drömmen, få leva den en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar