Du kan inte leva genom mig

Så sa han.
- Du kan inte leva genom mig.
Det upplever jag inte heller att jag gör, men när jag faller, vem ska jag klamra fast vid om inte honom? Vem ska kasta ner ett rep så jag kan klättra upp igen om det inte är han?
Jag förstår inte.

Han älskar mig inte längre

Vad gör jag nu.

Ledsen.

Jag känner mig så oerhört ensam och liten i världen just nu. Jag behöver någon som stöttar mig, som finns där, känslomässigt. Som bekräftar mina behov, talar om för mig att "det är okej, men jag finns här för dig". Någon som finns. Bara finns. Längtar så enormt. Vill inte ha det så här, må så här. Inte ensam.

Vet inte vem jag är längre

Jag känner inte längre igen mig själv. Situation efter situation uppstår där jag antingen inte förrän efteråt är medveten om vad jag säger, eller så utför jag handlingar som jag senare inte förstår varför. Jag kan höra hur min mun säger saker, och efteråt tänka "var det jag som sa det?" eller "varför gjorde jag så?". Jag håller på att tappa kontrollen. På kvällarna blir det extra tydligt. När jag är trött men ännu inte släckt sänglampan ligger jag och surfar på mobilen och liknande. Då sker ofta att jag inleder konversationer med människor, eller att jag beställer varor. Nästa dag minns jag knappt. Än mindre förstår jag varför. Jag förstår inte riktigt vad som håller på att hända med mig. Håller jag på att tappa fotfästet? Jag har i alla fall delvis tappat förtroendet för mig själv. Jag vågar inte längre uttrycka någon åsikt med kraft, för jag vet inte om den verkligen är min egen. Precis som att det finns flera "jag". Det är så obehagligt. Och hur går jag vidare?