Jag är väldigt instabil i humöret just nu. Skör. Är så lättpåverkad av yttre omständigheter och det räcker med en liten vindpust för att jag ska falla omkull. Var ledsen igår på kvällen, efter barnens halloweendisco. Jag orkade inte hela vägen, pressen blev för stor, och ångesten kom krypande. Hanterbart men nedstämdheten tog mig istället.
Idag föll jag en stund mitt på dagen men efter telefonsamtal och att barnen kom så vände det igen. Jag märker hur jag mår bra av att dom kommer, hur det aktiverar mig. Men bara för en stund. Efter några timmar blir behovet av att vara ensam påtagligt och hjärtat börjar slå snabbare. Jag skulle behöva någon som var med mig, det skulle göra stor skillnad om jag inte var ensam med dem. De gör mig så gott, men jag behöver någon som håller mig över ytan, som kan träda in en stund ibland så jag kan hämta andan.
Den tiden kommer. Och jag finner sådan trygghet i den vetskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar