Sitter i sängen med datorn i knät. Täcket uppdraget i brösthöjd, två kuddar bakom ryggen. Har bläddrat igenom dagens tidning och druckit en halv kopp kaffe. Också det i sängen.
Solen skiner ute, himlen är alldeles blå. Inte ett moln så långt ögat når. Stararna kämpar fortfarande med bobygget i holken. Jag undrar om dom lagt några ägg än?
Jag mådde så dåligt igår på kvällen. Började må illa och känna av ångesten trots all medicinering. Orsaken var givetvis tvånget att gå på skolans dag idag. Att ordna fika och vara trevlig, träffa människor i en miljö jag inte valt. Till slut kände jag mig helt orkeslös, som att jag bara ville sova, sova och sova. Maken ordnade så han fick ledigt på morgonen och nu är han i skolan med alla barnen istället. Och här sitter jag. Och tittar ut på det vackra vädret.
Jag borde känna mig glad över solens strålar. Över att jag har ett par timmar för mig själv nu. I alla fall två till. Men istället känner jag mig stressad av det hela. Klockan tickar snabbt och tiden tills de kommer hem och jag får ta över ansvaret för fyra barn, deras välmående, deras middag, deras läggning kommer allt närmre. Istället för att försöka njuta av den här egna tiden känner jag pressen inför deras stundande hemkomst.
Solen får mig inte heller att må bättre, som den borde. Jag borde känna glädje över att kunna gå ut och njuta av vädret. Men det kan jag inte. Istället känner jag en press på att det innebär att jag måste ta mig för någonting. Att det inte är okej att jag stannar i sängen och "latar mig".
Jag har i hela mitt liv haft svårt att slappna av och befinna mig i nuet. Att njuta av det som är här och nu, att släppa tankarna och bara släppa taget. Att känna ro i kroppen. När jag tänker på det är det precis som att jag alltid går omkring med något slags dåligt samvete. Att det är så mycket jag borde göra som jag inte gör. Att det aldrig är bra nog, att det inte räcker till.
Jag har också alltid jämfört mig med andra och då givetvis känt mig underlägsen. Inte lika fina kläder som klasskompisarna, inte lika snygg, inte lika social och rolig. Däremot kände jag mig alltid smartare än dem. Jag var snabbtänkt och klipsk. Jag var emotionell och empatisk. Men jag var inte som dem. Jag var rädd för dom, samtidigt som jag var avundsjuk och ville vara en del av gemenskapen. Ibland fick jag också vara med, men jag höll mig alltid i utkanten, i alla fall i mitt minne. Jag vågade aldrig vara den som tog initiativ. Jag tog aldrig kontakt med någon. Jag frågade aldrig någon om vi skulle ses efter skolan. Jag vågade inte. Jag förutsatte att ingen ville vara med mig.
Periodvis hade jag bästisar som jag umgicks intensivt med, men även då kände jag mig underlägsen och att jag var den som hakade på.
Jag har minnen redan från andra klass då jag kände mig ensam och utanför. Annorlunda.
En tjej i klassen var mullig och kände sig också utanför. Jag tror aldrig hon blev retad utan hon kände sig bara inte som en i gänget. Fröken tog ut oss tjejer i klassen och pratade om det här, om hur vi skulle bjuda in henne till lek, fråga om hon ville vara med osv. Fröken menade att tjejen kanske var blyg, inte vågade ta eget initiativ och ge sig in i redan pågående lek osv.
Vad jag kände mig liten då. Vad jag önskade att någon såg att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag kände ju exakt likadant. Jag var också ensam och utanför, men jag maskerade det kanske väl.
I femte klass införde jag en strategi på rasterna. Demonstrativt satt jag på en av bänkarna på skolgården som syntes från lärarrummet. Där satt jag ensam varje rast och väntade på att någon skulle få upp ögonen för mig. Se att något inte stod rätt till. Att någon lärare skulle se ut ur lärarrummets fönster och tänka att den där lilla tösen mår nog inte bra. Vi måste ta tag i det här, hjälpa henne. Men det var aldrig någon som såg. Så till slut gav jag upp och försökte haka på de övriga ungarna istället.
Jag ska inte säga att min barndom var hemskare än någon annans, men jag har väldigt starka minnesbilder just av ensamhet och av känslan att jag var annorlunda.
Jag känner hur jag vibrerar i händerna, inuti. Jag skakar inte så det syns men det är som något slags inre darrningar. Något jag vant mig vid hör till ångesten. Ibland känns det i hela kroppen, men oftast som nu bara i händerna och armarna.
Jag borde nog göra nåt nu. Duscha kanske. Eller äta frukost. Gå ut en stund. Gå ner till hönsen.
Känner mig helt likgiltig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar