Jag känner mig inte levande, bara som en grå massa.
Hur länge ska det vara så här?

Jag har hittat en pdf från landstinget i Kronoberg som jag känner igen mig i. Det är som att det är skrivet om mig nästan. Den handlar om hjärntrötthet. Något som drabbar stroke-patienter, men även vid utmattning, stress och depression.

Till sidan om Hjärntrötthet

Ledsen igen. Så förvirrad. Vad gör jag egentligen. Är det här mitt liv. Det är ingenting. Ett intet. Inget. Tomhet inombords. Ett tryck i mitt bröst. En värkande mage. En ringande ton i mitt huvud. Det känns som att jag kvävs. Alla krav från omvärlden förminskar mig, trasar sönder mig, förstör mig. Snart försvinner jag.
Ingen medicin nu. Vill vara utan, vill känna vem jag är. Känna botten. Det riktiga.
För en stund sen tog jag min första xanor på många, många månader. Måste vara nästan ett år sedan senast. Jag orkar inte med den här oron i min kropp. Orkar inte med den där känslan av att huvudet är speedat, oförmögen till vila.
Jag vill ha lugn och ro. Stillhet.
Klarar inte av vardagen snart.
Fel. Jag klarar vardagen ganska bra. Jag klarar inte av resten. Jag klarar inte att jobba. Kraven. Jag kan inte strukturera, resonera, besluta. Kan inte tänka. Kan läsa samma dokument tio gånger utan att kunna dra några slutsatser. Eller läsa och läsa, jag stirrar nog mer på bokstäverna och dom stirrar tillbaka på mig. Jag kan inte gå ett enda steg utan stöd.
Jag känner mig fullständigt oduglig just nu. Jag har alltid uppfattat mig som klipsk, snabbtänkt, en smart tjej. Men nu. Jag är inget.
Det har blivit jobbigt att leva. Lusten är borta. Initiativförmågan. Känslorna. Jag är så tom. En ständig längtan efter att dagarna ska ta slut. Är det inte kväll snart? Vad är det för ett liv... Inget.
Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare. Hur ska jag ta mig ur det här och hitta framåt? Vad vill jag med mitt liv egentligen. Jag har ingen aning.
Kan inte någon bara ta hand om mig. Styra mig rätt. Peka ut vägen. Jag klarar det inte själv.