Hur bör jag resonera?

Har varit hos min terapeut idag igen. Det känns så hemma där, som att jag blir helt avslappnad när jag sätter mig i fåtöljen. Inga krav på att vara på ett visst sätt, att upprätthålla någon slags fasad eller att göra något över huvud taget. Det blev ett ovanligt möte idag. Vissa stunder satt vi helt tysta, hon väntade ut mig, men jag kom inte på så mycket att säga. Kände mig ganska tom idag, inte likgiltig men orkeslös kanske. Hon märkte det också tydligt på mig.
Vi har en så lika syn på människan, på kroppen, på samspelet.
Läkaren jag träffade i Kalmar hade inte alls samma synsätt.
Hon menade att man inte ska lyssna till kroppens signaler om att till exempel krypa ner i sängen, dra ner rullgardinen och bara sova, utan man ska kämpa emot.
Man ska börja med utsidan och så kommer det med tiden även att bli bättre inombords. Att medicinera tex är ett sätt att börja med utsidan. Man höjer på ett konstgjort sätt upp humöret och då ska resten av kroppen med tiden följa med.
Enligt mig är det riktigt skitsnack.
Det enda rätta (i alla situationer) måste ju vara att lita på kroppen, att lita på instinkterna. Känner jag att jag vill lägga mig i sängen och vara ifred och kanske gråta i ett par dagar - vad spelar det för roll? Varför kan jag inte få göra det?
Just nu kan jag inte det. Medicinen (Fluoxetin 60 mg/dag) påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska komma mig själv in på djupet just nu. Jag kan känna glädje, ilska och ledsamhet - men inte på mitt normala sätt. Jag börjar bli avtrubbad. Och det är ju inte heller Fluoxetinet som hjälper mig mot ångesten, i alla fall inte helt för jag måste fortfarande ta Xanor mot den. Xanoren hjälper alltid, den är fantastisk mot ångesten. Det vi avslutade dagens session med var att låta en fråga hänga kvar i luften till nästa vecka - kanske ska jag trappa ner på Fluoxetinet och återigen hitta tillbaka till mig själv och mina äkta känslor. På så sätt kan också terapin hjälpa mig och nå fram till mig på ett bättre sätt. Nu känner jag inte vad som är rätt och fel - vad får mig att må bättre och vad sämre. Jag har ingen aning som det är nu. Jag vill ha tillbaka min kropp.
Xanoren däremot, den behöver jag. Den hjälper mig jättebra. Och som min husläkare sade sist - vad gör det om jag äter en beroendeframkallande medicin ett tag om jag upplever att den hjälper mig? Den är ju inte på något sätt farlig och efter vad jag har läst är det endast den sederande effekten som avtar efter en periods användning, inte den ångestdämpande.
Jag kanske borde boka ett nytt läkarbesök och diskutera medicineringen och tankarna kring den med husläkaren.

Imorgon ska jag till länssjukhuset med ena sonen på rutinkontroll av hjärtat. Han är född med ett hjärtfel, vsd, och kollas med jämna mellanrum. Hoppas allt visar sig vara bra!

En månad till

Det gick bra igår. Jag orkar egentligen inte skriva just nu men vill i alla fall att det ska stå att det gick bra. Läkaren förstod vad jag menade och vad jag varit med om utan att jag egentligen hade behövt säga så mycket - hon hade informationen från psykakuten vilken hon läst på.
Vi kom fram till att jag ska vara heltidssjukskriven till 15 juni och därefter ska jag börja jobba 25% så får vi se hur det går under en tid.
Jag ska också börja trappa ner på Xanoren, vilket jag ju vet att jag måste men det är så jäkla svårt...

Idag är det dags

Det känns så märkligt. Som att min framtid avgörs på mötet idag. Jag vet ju att det inte är så, men ändå. Jag vet inte alls vad jag ska säga, vad jag ska berätta, hur jag ska vara. Är så rädd för att missa något. Det är en så bisarr situation, att försöka övertyga någon om hur slut, hur bränd, man är när det egentligen talar emot allt man tidigare stått för. Jag har alltid kämpat och kämpat och lidit i det tysta. Försökt vara tapper och velat vara en duktig flicka. Idag ska jag försöka säga att jag inte orkar det längre. Att jag inte vill jobba mer nu. Inte nu. Att jag behöver nåt annat. Att jag behöver hjälp. Och det räcker inte med att jag ska säga det, jag ska också säga det i en period där jag mår hyfsat bra pga all medicinering och jag ska få henne att tro på mig.
Jag är rädd för att jag inte ska gråta, för att jag ska vara sådär duktig och hålla masken och nicka åt vad hon säger och gå därifrån med en klump i magen och vetskapen att jag ska gå till jobbet på måndag igen som om allt är okej.
Allt är inte okej. Det är låtsasokej.

Läkarbesök imorgon på psykmottagningen..

..och jag är så hemskt nervös. Ett sugande illamående har satt sig som en klump i mellangärdet. På lördag går min sjukskrivning ut och nu hänger det på hur läkaren ställer sig imorgon om jag ska jobba på måndag eller inte.
Det känns väldigt märkligt.
Jag vet inte alls hur mycket tid som är avsatt för mig, men hur ska jag sammanfatta mitt liv på denna korta tid? Hur ska jag få henne att förstå hur fruktansvärt dåligt jag mår när jag inte medicinerar? Nu mår jag ju ganska okej, förutom att jag är seg och relativt initiativlös - hon kanske tycker jag kan jobba som jag är? Att det bara är att fortsätta att knapra tabletter och jobba på?
Vad gör jag då?

Ny vecka, ny måndag

Sitter i sängen. Den är bäddad och i ordning och jag är påklädd. Så långt allt väl. en varför sitter jag bara här? Jag har ingen lust att ta mig för någonting alls. Nu har jag suttit här i fem timmar.
Ute är det fortfarande grått och trist. Jag vet inte i hur många dagar vädret sett ut så här. När kommer vårvärmen egentligen? Jag känner hur jag behöver solens strålar som energigivare, hur jag behöver få motivationen och lusten tillbaka.

På fredag ska jag till psykmottagningen på första besöket och få träffa en läkare. Det känns så konstigt att göra det nu. Nu när jag är så medicinerad och dagarna ändå är helt okej. Visst, jag är uttråkad och lite deppig, men jag har ingen ångest. Hur ska jag lyckas förklara för henne hur jag mår utan medicinen? Känner mig så skeptiskt inställd till vården nu att jag inte vågar hoppas på någonting.

Stefan Sundström & Nina Ramsby - En Näve Näring (Live Nyhets

Kameraägare :)

I förrgår kom det hem ett erbjudande från MediaMarkt i brevlådan som jag inte kunde motstå. Jag har så länge önskat mig en digital systemkamera, inga märkvärdigheter, bara en kamera som är mer än en vanlig kompaktvariant. Maken hade sett samma sak och tyckte att det var dags att slå till. Äntligen!!!
Jag köpte till ett 300-zoom också och det känns så helt fantastiskt!
Har inte hunnit laborera så mycket än då vädret givetvis är fruktansvärt dåligt nu när jag som allra mest önskar sol. Igår var jag dock ute en sväng i snålblåsten och fotade lite. Foto är frihet på något sätt. Det är verkligen mitt sätt att leva - med en kamera i hand. För var jag än är, i alla olika situationer, så letar jag alltid motiv. Jag har ett behov av att frysa ögonblicken för att ta fram dom vid senare tillfällen. Varför vet jag inte, men det har följt mig genom livet.

Test no 3. Sonen.

Hur vet man vad som är rätt?

Har precis stigit upp ur badet. Insvept i en handduk och det droppar vatten från håret ner på axlarna. Sitter i sängen ovanpå det obäddade täcket och väntar på att lusten att ordna frukost ska infinna sig.

Idag ska jag till terapeuten igen. Den här gången hittar jag inget givet samtalsämne. Jag undrar om hon har talat med min husläkare som vi diskuterade?
Det är en sak som uppehåller mina tankar - medicinerna och om det verkligen är klokt i det långa loppet att medicinera bort symptom.
Om det nu är så att kroppen säger ifrån, att man får fysiska obehag, känner sorg och rädsla - då beror ju det på någonting. Det är ju en signal till mig att jag måste förändra mitt liv på något sätt. Att jag levt alldeles för länge i ett tillstånd som inte är bra för mig.
De här fysiska obehagen, tex panikångesten och den dagliga ångesten, är så fruktansvärda att man finner det outhärdligt. Man blir sjukskriven. Man får medicin. Man blir av med sina besvär. Man känner att medicinerna verkar i kroppen, man känner sig annorlunda.
Man blir låtsasfrisk. Man får nya krafter att ta sig för saker, man glömmer rädslan, man tar initiativ till nya projekt. Jag renoverar hönshus, jag har börjat måla tavlor.
Betyder det att jag kan gå tillbaka till mitt jobb nu? Betyder det att jag är bra igen?
Hur vet jag?
Om jag skulle sluta med mina mediciner skulle jag ju återigen falla ner i hålet. Jag märker ju tex när jag missat att ta en tablett, det känns i kroppen, i bröstet, i hjärtats rytm.
Är det här egentligen ett klokt förfarande? Att medicinera bort symptom. Hur vet man då när det går åt rätt håll?
Alternativet är alltså att inte medicinera, att låta ångesten ta över, att bli verkligt dålig och att acceptera det, att arbeta sig upp därifrån. Frågan är - orkar man det? Är det verkligen överkomligt?
Just nu, när jag är medicinerad, skulle jag svara ja, men vid de tillfällen då ångestkänslorna snabbt drar förbi min kropp skulle jag böna och be för Xanoren. Det är inte ett uthärdligt liv. Men är det inte ändå det rätta?
Jag känner mig så kluven. Rörig i mitt tänkande.