Vem är hon?

Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna det här? Eller vad är det jag inte har gjort?
Så här kan det inte fortsätta. Det går inte. Jag orkar inte.

Jag är fortfarande stark. Stark nog att hålla skenet uppe när det krävs av mig.
Stark nog att göra det jag måste. Att ta hand om familjen när jag måste, att gå ut när jag måste, handla, göra ärenden, besöka sjukhuset. Jag ligger inte i min säng hela dagarna och gråter. Men jag vill göra det.

Är det verkligen sunt? Jag vill inget annat än att bara få vara ifred. Få spendera hela dagen i sängen om jag vill, med datorn i knät eller en bok i min hand. Eller att bara ligga ner med huvudet på kudden och iaktta herr och fru Stare som bosatt sig i holken utanför fönstret.
Få tid att sjunka in i mina tankar, få tid att gråta, tid att sova, tid att bara vara. Tid att kravla mig allra längst ner i dyn och befinna mig där en stund. Få känna hur det mörka, smutsiga, leriga omringar mig och fyller mig. För att sedan, när jag är redo, när jag känner mig klar, sakta krypa upp igen, till ytan, till syret och verkligheten. Att få göra hela resan ända ner och tillbaka. Inte som nu, att ligga och skvalpa i ett mellanmjölksland jag inte känner igen. En plats där medicinerna gör mig till någon jag inte är. Där jag hör hur rösten som kommer ur min mun låter muntrare än jag känner mig. Att kroppen har mer energi än vad som egentligen är sant. Jag lever i en låtsaskropp med låtsashumör. Jag känner ju hur jag mår dåligt, hur jag egentligen bara vill gråta och ändå är det inte det jag gör. Jag gör helt andra saker, normala saker, med glad stämma och ett någolunda normalt humör. Vem är hon som gör det där?

Ibland tänker jag att jag vill sluta med medicinerna. Jag vill bli mig själv, även om det innebär dagar fyllda av starkare ångest och att jag dyker okontrollerat ner till botten.

Hur ska jag kommer ur det här? Och hur kom jag över huvudtaget hit från början?
När jag sitter hos terapeuten gör hon det så klart för mig. Jag förstår precis hennes tankegångar och sambanden i mitt liv. När jag sedan går därifrån blir allt suddigt igen. Och jag står återigen ensam med mina tankar.