Redan torsdag

Igår låg jag kvar i sängen i flera timmar på förmiddagen. Jag vaknar mycket tidigare än jag önskar och sedan vägrar jag gå upp förrän klockan är åtminstone nio. Men igår drog jag mig ännu längre. Såg två avsnitt av Kommissarie Winter på datorn samtidigt som jag åt frukost i sängen. En lyxig morgon som jag gärna gör om.

Åkte till stan och skaffade gångjärn och tre nya glasrutor till hönshusets dörr respektive fönster. Därefter blev det fika på kondis med rara E som alltid är så himla gullig. Köpte med mig en räkmacka hem så det fick bli dagens lunch.
På eftermiddagen var jag ute i hönshuset och satte i de tre nya rutorna. Jag målade också dörren en första gång. Mer hade jag inte ork till.

Jag känner hur humöret, eller nej, humöret är fel ord. Hur känslan inombords, känslan i bröstet, tröttheten kommer tillbaka nu. Jag somnade någon timma efter att maken och barnen kommit hem. Vaknade vid sjusnåret och åt uppvärmd middagsmat. Lade barnen vid åtta och satt sen och tittade på molinfilmer på svt play. Somnade igen och sov hela natten.

Idag vaknade jag redan kl 06. Låg kvar i sängen och vägrade lyfta upp datorn i knät förrän vid åtta. Jag hatar de tidiga morgnarna nu. Jag vill passa på att få vila kroppen, den behöver ju det!
Min omtänksamma vän T försökte förklara för mig och med ens förstod jag hur fel det här är.
Nu äter jag medicin för att lyfta humöret och för att dämpa ångesten. Samtidigt är dessa båda symptom som kroppen med all sin kraft försöker få mig att förstå innebär att jag behöver vila. Jag behöver ta igen mig, hitta mig själv, slå in på rätt spår igen. Utan medicin skulle jag må väldigt dåligt, framför allt ångestmässigt, och sannolikt vara sängliggande och sovande en hel del. Men nu med medicinen så är jag ju låtsaspigg och jag försöker jobba på i ett ganska normalt tempo. Vi arbetar alltså emot varandra, kroppen och jag. Kroppen behöver vila och jag ger den arbete eftersom jag är "lurad" att tro att jag mår bättre än jag gör.

Ju mer jag funderar på det här med psykofarmaka och psykvården, olika diagnoser och hur en människa kan må så blir jag bara allt mer skrämd.

Hur svårt kan det egentligen vara att skapa en fungerande psykvård?

Idag är vädret grått och trist, regnet hänger i luften och det blåser ganska friskt. Kanske, kanske går jag ut och målar dörren en andra gång. Annars tänker jag nog stanna inne hela dagen. Det skulle behöva städas av en del och så ska jag nog se något bra på svt play och ligga och mysa i sängen. Läsa ut min bok kanske.
Jag är så trött, så trött. Vad mina dagar pendlar.

Två bra dagar

Igår var en annorlunda dag. Jag kunde göra det som föll mig in, utan att ta hänsyn till någon annan. Jag kände mig hoppfull, full av energi och av vilja att göra saker.
Den ledsna, likgiltiga, mörka, dystra och rädda Linda fanns inte där.
Jag tror jag lämnade en del av henne i tårarna och snoret på psykakuten i lördags. Jag fick utlopp för så mycket känslor, sorg och ilska, att det frigjordes lite plats inom mig att leva på ett tag. Batterierna laddades genom att laddas ur.

Jag påbörjade gårdagen med att lämna en son på fritids. Sen lyxade jag till det och åt frukost på kondis innan det var dags för terapeuten.

Besöket hos terepeuten gick bra, vi diskuterade igenom senaste läkarbesöket och helgens händelser. Pratade om hur psykvården fungerar, hur jag upplever att det fattas en steg i den hjälp som erbjuds. Är man inte psykotisk eller på annat sätt okontaktbar (alternativt säger rent ut att man är självmordsbenägen) så får man klara sig hemma. Då är det öppenvården som finns till hands för en. Men om man mår så dåligt att både ens familj och en själv upplever det som att det vore bättre att få komma hemifrån några dagar, att man är till en belastning för familjen, att barnen far illa, att man känner att man behöver en tidsfrist på några dagar att få ur sig sina värsta känslor. Att få gråta ulkande konstant i tre dygn tex, att man känner att man verkligen behöver det och att man behöver få vara ifred. Att man inte vill ligga hemma och känna sig i vägen utan att man vill vara någonstans där man blir omhändertagen i sorgen (jag ser det framför allt som en sorg), där man får samtalshjälp och stöd. Där man får möjlighet att vara sig själv för en stund. Då finns inte det. Då anser dom att man ska försöka hitta avlastning med barnen. Det är precis som att dom inte förstår att man inte kan tidsinställa sitt mående. Att jag inte kan ge utlopp för det inombords exakt de klockslag familjen är borta för att från att de kommer hem klistra på leendet och verka "normal" igen. För barnens skull.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Så utelämnade vi är.
Är man fysiskt sjuk kan man bli inlagd för observation bara vid misstanke om sjukdom. Här är man helt ensam. Och jag har det ändå lindrigt jämfört med många andra.
De med panikångest som inte klarar att lämna lägenheten, som har sådan agorafobi att ångesten sätter sina klor i dem så fort dom måste göra något som kräver att ta sig hemifrån.
Att tex hämta barnet på dagis, eller att passa en tid hos öppenvården.
Bara att passa tiden kan i sig vara förlorande svårt.
Hur tänker dom egentligen? Jag förstår inte.
Är det verkligen att man ska vara hemma och endast få mediciner att knapra i sig som hjälp?
Det här kan inte vara rätt.

Terapeuten och jag talade också om mina faktiska behov. Vad som skulle kunna hjälpa mig framåt och hon sa då precis det jag själv önskar. Hon läser mig så bra, det känns befriande. Hon anser också att jag mår dåligt på grund av utmattning under lång tid, att det började långt innan de tre sista barnen föddes dvs innan 2003. Att jag samlat på mig och byggt på och inte fått utlopp. Jag behöver samtalsterapi dagligen under en tid anser hon. Kanske också i grupp om det skulle passa mig. Det är precis det jag själv känner också. Jag behöver mer hjälp. Mer strukturerad hjälp.
När jag har bra dagar, som söndag och måndag nu, så har jag svårt att ens tänka på att jag egentligen är dålig, det är svårt att ta in. Men så kommer det där bakslaget till slut och verkligheten hinner ifatt mig.
Innan jag gick beslutade vi att hon skulle ta kontakt med min husläkare för att de ska utbyta information om mitt mående och hur vi ska gå vidare. Jag litar mer på dessa två än på den riktiga psykvården. Det är ju inte klokt.

Var en stund på jobbet och kopierade och lämnade in sjukintyget. Gick till färghandeln och köpte 10 liter falu rödfärg, en målarpensel, fönsterkitt, ett nybörjarset akrylfärger och några minimålardukar. Efter ett besök på lantmännen hade även ett par jobbarbyxor inhandlats.
Nu kände jag mig taggad till tusen att ta tag och göra nåt!

Innan jag åkte hem stannade jag till på ett fik och smuttade på en kaffe latte och pratade med den rara ägarinnan, läste lite i min bok och bara njöt en stund.

Väl hemma åkte jobbarbrallorna på och jag satte igång med att måla om hönshuset. Det var befriande och fridfullt att stå där med penseln i hand. Inte känna att jag gör det för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill och tycker det är roligt.

På kvällen plockade jag fram akrylfärgerna och gjorde min första målning på 16 år. Jag känner mig vilsen med penseln men det är ändå avslappnande på något sätt. Jag måste släppa kraven på att det ska bli bra, på att det ska bli någonting alls. Bara låta handen arbeta av sig själv. Släppa tankarna.

Vilken dag. En bra dag. Jag har känt av när medicinen behöver påfyllning genom att oron satt sig i bröstet men det har ändå varit den allra bästa dagen på länge.

Ny vecka

Måndag morgon. Min första dag som sjukskriven. Sonen har åkt till dagis och nu ska jag alltså vara hemma själv på dagarna. Vilken konstig omställning. Bara jag. Inget skjutsa, inget hämta. Bara vara hemma eller någon annanstans. Inga krav och måsten fram till kl 16 på dagarna. Det känns overkligt.

Igår mådde jag mycket bättre. Det var en sådan urladdning i lördags, så mycket ledsamhet, sorg och ilska som fick utlopp att gårdagen blev en bra dag. Jag tog med mig ena sonen på utflykt ett par timmar läns stranden norröver. Där är så vackert så man dånar.
På kvällen ordnade maken grillat med klyftpotatis och så låg jag och läste i sängen. En avslappnande och skön dag.

Idag ska jag till terepeuten igen. Jag missade förra veckans möte vilket har grämt mig enormt. Jag hade så väl behövt det. Så väl. Men idag ska jag dit. Jag har 45 minuter på mig att komma vidare. Tiden är alldeles för kort. Men det är ändå en ventil jag behöver.

Psykakuten igen..

Orkar egentligen inte skriva nu, men känner att jag vill ha en notis åtminstone av min fruktansvärda eftermiddag. Kanske skriver jag mer utförligt i morgon, vi får se.
Maken fick idag nog och körde in mig till psykakuten i hopp om att jag skulle bli inlagd, vilket också var min önskan. Så skedde inte. Vilket jag också är glad över när jag fick veta hur det går till. Psykiatriska slutenvården har ingen samtalshjälp utan man blir inlagd, får ett rum, får öka medicindosen och så inget mer. Jag behöver ju HJÄLP. Jag vill inte vara ensam och utelämnad. Jag vill bli frisk. Jag ORKAR INTE HA DET SÅ HÄR. Jag orkar faktiskt inte. Man kan inte orka hur mycket som helst och jag har för länge sedan passerat min gräns.

Det slutade med att jag ska höja min dos fluoxetin till 60 mg/dag och att jag from idag är sjukskriven tom 15 maj. Den 14 maj ska jag ju till öppenvården och då får dom besluta hur det blir efter det. Jag tror inte jag kommer arbeta under lång tid framöver. Jag har svårt att se att jag över huvudtaget ska kunna bli frisk igen.

Jag vet vad det är för fel på mig, jag har diagnosticerat mig själv. Jag har utmattningssyndrom med panikångest och ångestsyndrom. Jag har släpat på det här i många år och tyngden har blivit värre och värre och nu tog orken slut. Alla symptom stämmer, för mig finns det ingen tvekan. Vilket innebär att jag har en lång resa framför mig.

Ensam och likgiltig

Sitter i sängen med datorn i knät. Täcket uppdraget i brösthöjd, två kuddar bakom ryggen. Har bläddrat igenom dagens tidning och druckit en halv kopp kaffe. Också det i sängen.

Solen skiner ute, himlen är alldeles blå. Inte ett moln så långt ögat når. Stararna kämpar fortfarande med bobygget i holken. Jag undrar om dom lagt några ägg än?

Jag mådde så dåligt igår på kvällen. Började må illa och känna av ångesten trots all medicinering. Orsaken var givetvis tvånget att gå på skolans dag idag. Att ordna fika och vara trevlig, träffa människor i en miljö jag inte valt. Till slut kände jag mig helt orkeslös, som att jag bara ville sova, sova och sova. Maken ordnade så han fick ledigt på morgonen och nu är han i skolan med alla barnen istället. Och här sitter jag. Och tittar ut på det vackra vädret.

Jag borde känna mig glad över solens strålar. Över att jag har ett par timmar för mig själv nu. I alla fall två till. Men istället känner jag mig stressad av det hela. Klockan tickar snabbt och tiden tills de kommer hem och jag får ta över ansvaret för fyra barn, deras välmående, deras middag, deras läggning kommer allt närmre. Istället för att försöka njuta av den här egna tiden känner jag pressen inför deras stundande hemkomst.

Solen får mig inte heller att må bättre, som den borde. Jag borde känna glädje över att kunna gå ut och njuta av vädret. Men det kan jag inte. Istället känner jag en press på att det innebär att jag måste ta mig för någonting. Att det inte är okej att jag stannar i sängen och "latar mig".

Jag har i hela mitt liv haft svårt att slappna av och befinna mig i nuet. Att njuta av det som är här och nu, att släppa tankarna och bara släppa taget. Att känna ro i kroppen. När jag tänker på det är det precis som att jag alltid går omkring med något slags dåligt samvete. Att det är så mycket jag borde göra som jag inte gör. Att det aldrig är bra nog, att det inte räcker till.

Jag har också alltid jämfört mig med andra och då givetvis känt mig underlägsen. Inte lika fina kläder som klasskompisarna, inte lika snygg, inte lika social och rolig. Däremot kände jag mig alltid smartare än dem. Jag var snabbtänkt och klipsk. Jag var emotionell och empatisk. Men jag var inte som dem. Jag var rädd för dom, samtidigt som jag var avundsjuk och ville vara en del av gemenskapen. Ibland fick jag också vara med, men jag höll mig alltid i utkanten, i alla fall i mitt minne. Jag vågade aldrig vara den som tog initiativ. Jag tog aldrig kontakt med någon. Jag frågade aldrig någon om vi skulle ses efter skolan. Jag vågade inte. Jag förutsatte att ingen ville vara med mig.

Periodvis hade jag bästisar som jag umgicks intensivt med, men även då kände jag mig underlägsen och att jag var den som hakade på.

Jag har minnen redan från andra klass då jag kände mig ensam och utanför. Annorlunda.
En tjej i klassen var mullig och kände sig också utanför. Jag tror aldrig hon blev retad utan hon kände sig bara inte som en i gänget. Fröken tog ut oss tjejer i klassen och pratade om det här, om hur vi skulle bjuda in henne till lek, fråga om hon ville vara med osv. Fröken menade att tjejen kanske var blyg, inte vågade ta eget initiativ och ge sig in i redan pågående lek osv.

Vad jag kände mig liten då. Vad jag önskade att någon såg att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag kände ju exakt likadant. Jag var också ensam och utanför, men jag maskerade det kanske väl.

I femte klass införde jag en strategi på rasterna. Demonstrativt satt jag på en av bänkarna på skolgården som syntes från lärarrummet. Där satt jag ensam varje rast och väntade på att någon skulle få upp ögonen för mig. Se att något inte stod rätt till. Att någon lärare skulle se ut ur lärarrummets fönster och tänka att den där lilla tösen mår nog inte bra. Vi måste ta tag i det här, hjälpa henne. Men det var aldrig någon som såg. Så till slut gav jag upp och försökte haka på de övriga ungarna istället.

Jag ska inte säga att min barndom var hemskare än någon annans, men jag har väldigt starka minnesbilder just av ensamhet och av känslan att jag var annorlunda.

Jag känner hur jag vibrerar i händerna, inuti. Jag skakar inte så det syns men det är som något slags inre darrningar. Något jag vant mig vid hör till ångesten. Ibland känns det i hela kroppen, men oftast som nu bara i händerna och armarna.

Jag borde nog göra nåt nu. Duscha kanske. Eller äta frukost. Gå ut en stund. Gå ner till hönsen.
Känner mig helt likgiltig.

Låt mig vara

Att inte känna någon lust eller glädje för någonting. Att befinna sig i ett slags tomrum, ett intet, vad för slags liv är det?
Jag vill ingenting. Jag kan tänka ut saker som borde glädja mig och få mig att brinna av iver, exempelvis att ta tag i trädgårdslandet och göra det vårfint. Att plantera alla revor från jordgubbarna i nya fina rader. Att flytta kryddväxterna till nya plättar för att de ska få möjlighet att växa sig ännu större. Det är ju snt jag tycker om att göra. I vanliga fall.
Men nu. Nu sitter jag här i sängen och kikar ut på starholken (nu har dom visst en pilfink på besök) utan att ha den minsta lust att göra någonting alls.
Hjärnan vill inte och kroppen vill inte. Det känns som att jag bara är en slags grå massa, trögflytande och sorglig.
Imorgon är det skolans dag för två av mina barn. Jag är klassförälder i ena klassen och har blivit tilldelad uppgiften att fixa kaffe, te och saft till barn och vuxna. Det känns så jobbigt så jag har lust att bara begrava mig. Jag vill verkligen inte. Men samtidigt måste jag för maken jobbar. Den här gången kan jag inte komma undan.
Så imorgon ska jag alltså ställa väckarklockan och fixa fika till en massa folk jag inte har ork eller lust att umgås med just nu och få med mig fyra barn dit.

Kan ni inte bara låta mig få vara ifred??

Drömmar och huvudvärk

Idag vaknade jag med huvudvärk. Samma sort som inte ville lämna mig ifred igår kväll.
Spänningshuvudvärk, det är jag helt övertygad om.
Ibland vaknar jag med värk i kroppen, jag tror jag ligger spänner mig när jag sover.
Jag drömmer mycket varje natt. Men för att drömmarnas minnen ska komma till mig måste jag ligga kvar i sängen i ungefär en halvtimma och bara vara. Och så, plötsligt, glimmar det till av en skärva av drömmens handling.
I natt till exempel minns jag att jag var i Prag med min man. Jag har varit där tidigare, men inte han och jag ville visa alla vackra platser men jag hittade inte. Jag gick hela tiden åt fel håll och vi kom aldrig fram till Karlsbron (se bild) som jag bland annat tänkt.
Kanske borde jag börja skriva ner mina drömmar i korthet. Kanske följer dom ett särskilt tema.
Jag har ingen aning, jag vet bara att det hela beror på medicineringen. Tidigare mindes jag aldrig några drömmar.

Idag är det riktigt aprilväder här - ömsom regn, ömsom sol.
Jag har varit ute en stund. Satt upp två nya gungor, hämtat ägg hos hönsen, räfsat lite, städat undan lite skräp som låg på trädgården.
Och nu är jag inne igen. Stressad igen. Utåt sett så lugn, så lugn, men inombords.. som en krigszon.

Funderingar

Nästan hela min vakna tid går åt till att fundera kring mitt tillstånd och varför jag mår som jag mår. Jag går hos terepeuten en gång i veckan men det känns på tok för sällan. Jag skulle vilja gå varannan dag, eller var tredje. Mellan varje gång jag är där nu så hinner så mycket hända, jag har så många funderingar jag vill ta upp så jag hinner inte med på de 45 minuterna. När jag går därifrån har jag nästan ännu fler frågor än när jag kom.

Hon är helt underbar. Jag vill inte ha någon annan, men jag behöver henne mer.
Nu känns det som att vi bara står och stampar, vi kommer inte framåt. Och jag är så förvirrad för jag vet inte ens hur det skulle gå till?

En grå start på dagen

Har hört hur det har regnat i natt. Smattrandet mot takrännorna skvallrar i mörkret.
Onsdag idag. Jag borde egentligen ha varit på dagis nu, men jag har fortfarande inte rest mig ur sängen. Denna ständiga trötthet. När ska den gå över?
Jag vet ju att Xanor har "dåsighet" som vanlig biverkning men den brukar bara hålla i sig i början av behandlingen. Så här kan jag ju inte ha det. Å andra sidan är det långt bättre än att ha ångest.

För att dagen ska bli ännu bättre har även gårdagkvällens huvudvärk satt sig fast och med den har kompisen halsont anlänt. Det är härligt.
Och kallt är det också. Borde gå ut i ladan och hämta ved och tända upp i kaminen.
Jag har ingen lust. Jag vill inte. Jag vill bara lägga mig ner i sängen igen och dra täcket tätt intill kroppen och somna om.
I vardagsrummet är två av barnen vakna. Dom ser på teve. Dom är hungriga. Dom är kalla om benen då dom konsekvent varje morgon vägrar ta på sig byxor när dom fryser.
Och här ligger jag. Eller sitter. I sängen. Vilken slags mamma har jag egentligen blivit.

Jag är så less på allt

Jag är så trött. Så sjukligt trött nästan precis hela dagarna. Sista dagarna har jag somnat dagtid och på kvällarna är det inte ovanligt att jag slocknar redan vid åtta och sedan sover till dagen efter.
Livet blir torftigt.

Jag är i princip helt säker på att det beror på att jag ökat intaget av Xanor. Nu tar jag 1 tablett 0,5 mg tre gånger om dagen, tidigare bara vid behov. (Har jag skrivit det här tidigare? Jag känner igen att jag nog har gjort det men är inte säker). Så här ska det vara till 14 maj då jag äntligen ska få träffa läkaren inne på psykmottagningen för första gången.
Jag förstår inte hur dom tänker där inne. Om man söker till psykakuten pga sitt mående, ska det då ta tre månader innan man får träffa läkare? Det är inte klokt.

Jag söker på nätat om paniksyndrom, ångestsyndrom, generaliserad ångest, utmattningssyndrom, utbrändhet.... Jag läser allt jag kommer över. Vill försöka förstå mig, förstå vad som händer med mig.

I torsdags frågade läkaren vad det är jag vill att dom ska hjälpa mig med och jag blev ganska ställd av frågan. Kan man inte bara lägga sig ner, vägra stiga upp och så kommer någon och tar hand om en? Det är precis vad jag längtar efter.
Att bli omhändertagen, få vistas utomhus i solen, slippa allt ansvar.
Jag vill inte mer. Jag vill inte ta ansvar för nåt. Jag orkar inte längre.

Usch..

..nu kryper illamåendet på mig igen. Jag hatar det verkligen. Det är det absolut värsta med det här.
Just nu är läget alltså som följer: extrem trötthet av Xanoren och så ett dovt illamående och att det kör i tarmarna. Ingen ångest i alla fall, och det tackar jag Xanoren för!

Barnen har gått och lagt sig. Maken tog hand om det.
Själv sitter jag och försöker svänga ihop världens bästa spellista på spotify.

Artikel om panikångest i DN

http://www.dn.se/livsstil/halsa/sa-klarar-anna-panikangesten-1.1079394

Den här länken fick jag av en gammal mycket god vän via mail idag. Det är så härligt att känna att någon tänker på mig.

Det som framför allt fick mig att reagera i texten var följande:

De som drabbas är ofta socialt fungerande och högpresterande, men samtidigt känsliga, har svårt att säga nej och ställer höga krav på sig själva. De är rädda för att göra fel och inte duga, bär på självtvivel och oroar sig mycket.

Det är jag i ett nötskal.
Jag har däremot gjort tvärtemot de flesta andra - jag har hela tiden varit öppen med min ångest. Jag har berättat för arbetskamrater om hur det känns, att jag äter medicin, att jag går hos en psykoterapeut. Jag har absolut inte försökt undanhålla någonting, det skulle inte vara jag.

Jag har inte heller någon särskild slags händelse eller fobi som triggar igång min ångest.
Det kanske skulle vara mörkret då. Allt som oftast kommer den dagliga ångesten (inte panikångestattackerna) smygande när det mörknar. Jag känner mig orolig i bröstet, illamående, yr, perspektivförskjutning, overklighetskänslor, hjärtklappning.. Över huvud taget en mycket obehaglig känsla. Men för övrigt är det inget särskilt. Det kommer över mig vid de allra mest skiftande tillfällen. Och än så länge har det inte heller gjort att jag undviker vissa saker pga ångesten. Men jag kan pga detta inte se hur KBT skulle kunna hjälpa mig. Vilken slags situation ska jag öva på? Att vistas i mörker?

Känner mig så förvirrad i allt det här. Ibland försöker jag tänka så systematiskt och logiskt, precis på det vis som är så typiskt för mig - jag radar upp symptomen/kriterierna och försöker finna en logik och en logisk lösning. Den här gången lyckas jag inte riktigt. Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Det är en skrämmande känsla.
Exempel.
Mår jag bättre av att få en diagnos - eller skulle det förlama mig?
Mår jag bättre av medicineringen i det långa loppet - eller borde jag sluta?
Ska jag kämpa emot ångesten och försöka leva så normalt som möjligt fast hela tiden med ångestkänslorna som medpassagerare - eller ska jag lägga mig ner och låta känslorna ta över. Hänge mig åt det obehagliga för att till slut kanske lyckas förminska obehaget och kunna sakta resa mig upp och klättre därifrån?
Jag är så rådvill.

Mer medicin ska ge kroppslig vila

Var hos min husläkare i torsdags och diskuterade igenom hur jag har det just nu. Hur jag mår, mina mediciner, vad jag behöver för hjälp osv.
just nu äter jag 40 mg Fluoxetin dagligen, jag tar också 0,5 mg Xanor (alprazolam) vid behov. Xanor Depot har jag helt fasat ut. Jag känner att jag helst vill klara mig på en grundmedicin och då kan jag inte knapra xanor samtidigt, då lär jag aldrig få veta om fluoxetinen är bra för mig.
Läkarens reaktion nu vara tt jag ska börja äta xanor morgon, middag och kväll, dvs tre gånger dagligen för att hålla ångesten i chack och låta kroppen få en viloperiod. Den är ju på helspänn hela tiden och det är i sig nedbrytande.
jag har tid till psykmottagningen och en ST-läkare där den 14 maj. Jag hoppas hon kan hjälpa mig att börja bena i allt det här. Jag vill så gärna ha en diagnos på papper. Som en stämpel där det faktiskt står att "Det är okej, du får må dåligt. Du måste inte vara duktig jämt".
Alltså något som bara är till för mig själv, för att få bekräftelse på att det är okej att må dåligt. Det är okej att inte orka gå till jobbet, att inte vilja eller orka ta hand om sina barn. Det är okej att dippa.Bara man hittar upp igen. Och det komme rjag göra. I alla fall känns det så just nu.
Xanoren gör att jag känner mig tröttare i kroppen. Jag är trött på dagarna och somnar ofta om jag tex ligger och läser. Nätterna sover jag som en klubbad säl.
Igår var vi på fest, maken och jag. Det var faktiskt fantastiskt kul och det gick jättebra att vara där med medicineringen. Jag kände inte minsta tendens till ångest under kvällen. Inte mer än att magen bråkade med mig och att jag sprang på toa en gång i timman...
Det kan jag dock leva med.

Multimedia message

Frid.

Vem är hon?

Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna det här? Eller vad är det jag inte har gjort?
Så här kan det inte fortsätta. Det går inte. Jag orkar inte.

Jag är fortfarande stark. Stark nog att hålla skenet uppe när det krävs av mig.
Stark nog att göra det jag måste. Att ta hand om familjen när jag måste, att gå ut när jag måste, handla, göra ärenden, besöka sjukhuset. Jag ligger inte i min säng hela dagarna och gråter. Men jag vill göra det.

Är det verkligen sunt? Jag vill inget annat än att bara få vara ifred. Få spendera hela dagen i sängen om jag vill, med datorn i knät eller en bok i min hand. Eller att bara ligga ner med huvudet på kudden och iaktta herr och fru Stare som bosatt sig i holken utanför fönstret.
Få tid att sjunka in i mina tankar, få tid att gråta, tid att sova, tid att bara vara. Tid att kravla mig allra längst ner i dyn och befinna mig där en stund. Få känna hur det mörka, smutsiga, leriga omringar mig och fyller mig. För att sedan, när jag är redo, när jag känner mig klar, sakta krypa upp igen, till ytan, till syret och verkligheten. Att få göra hela resan ända ner och tillbaka. Inte som nu, att ligga och skvalpa i ett mellanmjölksland jag inte känner igen. En plats där medicinerna gör mig till någon jag inte är. Där jag hör hur rösten som kommer ur min mun låter muntrare än jag känner mig. Att kroppen har mer energi än vad som egentligen är sant. Jag lever i en låtsaskropp med låtsashumör. Jag känner ju hur jag mår dåligt, hur jag egentligen bara vill gråta och ändå är det inte det jag gör. Jag gör helt andra saker, normala saker, med glad stämma och ett någolunda normalt humör. Vem är hon som gör det där?

Ibland tänker jag att jag vill sluta med medicinerna. Jag vill bli mig själv, även om det innebär dagar fyllda av starkare ångest och att jag dyker okontrollerat ner till botten.

Hur ska jag kommer ur det här? Och hur kom jag över huvudtaget hit från början?
När jag sitter hos terapeuten gör hon det så klart för mig. Jag förstår precis hennes tankegångar och sambanden i mitt liv. När jag sedan går därifrån blir allt suddigt igen. Och jag står återigen ensam med mina tankar.

Vet inte varför

Men kanske kan bloggen hjälpa mig på något sätt. Jag vet inte.

Känner mig så trött, trött i kroppen, trött i själen.
Minnet sviker.
Hur kom jag i säng igår?
Har frågat maken när jag gick och lade mig.
Gick vi samtidigt?
Vad var klockan?

Kanske kan bloggen bli min ventil, min dagbok, min möjlighet att gå tillbaka och se hur mina tankegångar varit. Det känns som att jag bara är klar och medveten i nuet. Det som har varit är ett enda förvirrat grått töcken.