Det känns så märkligt. Som att min framtid avgörs på mötet idag. Jag vet ju att det inte är så, men ändå. Jag vet inte alls vad jag ska säga, vad jag ska berätta, hur jag ska vara. Är så rädd för att missa något. Det är en så bisarr situation, att försöka övertyga någon om hur slut, hur bränd, man är när det egentligen talar emot allt man tidigare stått för. Jag har alltid kämpat och kämpat och lidit i det tysta. Försökt vara tapper och velat vara en duktig flicka. Idag ska jag försöka säga att jag inte orkar det längre. Att jag inte vill jobba mer nu. Inte nu. Att jag behöver nåt annat. Att jag behöver hjälp. Och det räcker inte med att jag ska säga det, jag ska också säga det i en period där jag mår hyfsat bra pga all medicinering och jag ska få henne att tro på mig.
Jag är rädd för att jag inte ska gråta, för att jag ska vara sådär duktig och hålla masken och nicka åt vad hon säger och gå därifrån med en klump i magen och vetskapen att jag ska gå till jobbet på måndag igen som om allt är okej.
Allt är inte okej. Det är låtsasokej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar