Jag älskar honom av hela mitt hjärta

Det finns ingen som helst tvekan om det. Han betyder allt för mig, och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få leva ett lyckligt liv. Allt annat är ointressant. Nu finns bara, bara han.

Vi talar ibland om oss själva som tvillingsjälar. Jag känner en alldeles speciell samhörighet med honom som jag inte kan förklara på annat sätt än att den är menad att ske. Det var inte slumpen som förde oss samman, det var något annat, något större.

Vi visste båda omedelbart vid vårt korta möte i korridoren att det här var mer än bara ett vanligt möte som består av "Hej, hur är det?". Det här kändes i hela kroppen. Det var omedelbar och instinktiv kärlek. Och denna kärlek har vi varit så enormt rädda om längs med vägen.

Vi har tagit hand om den genom att vara rakt igenom öppna och ärliga, genom att verkligen verkligen, nästan demonstrativt, visa att Det här är Jag. Vill du ha mig? Duger jag som jag är? Och det här sättet att mötas och att bemöta varandra kommer ge oss frukt för resten av våra liv. Här finns ett starkt ömsesidigt förtroende, och här finns viljan att skapa något som aldrig tidigare skapats - den livslånga eviga kärleken byggd på ömsesidig respekt, ärlighet, attraktion, ömhet, sexualitet, närhet. Vår högsta drivkraft är att den andra personen ska känna en inre frid och lycka. En sorts tillfredställelse över att leva.

Vi ska ska tillsammans ta oss ur den situation vi nu befinner oss i och stiga in, hand i hand, i en ny framtid. Där vistas vi tillsammans med alla våra sju barn och där är det lyckan som styr. Det är skratten och gemenskapen och den gemensamma viljan. Där ska alla få möjlighet att utvecklas till de individer de är och där ska vi alla må bra. Jag ser så enormt mycket fram emot att få påbörja den resan. Den resan är starten på mitt liv.

Medicinerar igen

Måndagen den 18 november började jag medicinera med Cipralex igen. Jag äter 10 mg/dag. Jag tycker faktiskt att jag redan märker av att jag är mer harmonisk i kroppen. Inte det där ständiga stress-/ångestpåslaget som jag haft ett tag. Jag börjar också kunna se lite mer positivt på tillvaron.

Jag har dock svårt att hålla isär vad som faktiskt är medicinens påverkan och vad som är en följd av att privatlivet är lugnare nu. Han finns kvar och jag börjar känna mig trygg i att det kommer förbli så.

Lugn igen, han finns kvar

Och han står stadigt säger han. Ingen anledning till oro. Jag hoppas det stämmer, jag måste våga tro.

Nej!

Det känns som att jag tappar honom nu. Jag går sakta sönder inombords och det finns ingenting jag kan göra. Jag är så jävla maktlös.

Bra dag

Idag har jag känt mig okej i kroppen hela dagen, jag minns inte när det hände senast. Måste ha varit flera veckor sedan. Jag börjar känna framtidstro, han ger mig det, och det gör mig så lycklig.

Ett tillfälligt lugn

Och så känns det bättre igen. Hans trygghet smittar av sig och jag kan återigen andas.

Behöver få utlopp

Jag känner ett så stort behov av att skriva och att uttrycka mig, men orden vill inte infinna sig. Jag fastnar ofta sittande vid köksbordet eller i soffan försjunken i tankar, eller kanske snarare försjunken i tomhet. Ibland kommer tårarna, ibland inte. Ibland vet jag inte ens varför.

Det är så enormt mycket känslor i kroppen. Det liksom sjuder och bubblar och kokar inom mig och allt det där behöver få komma ut, få utlopp. Likt Ronjas vårskrik vill jag släppa tyglarna fullständigt och bara aaahhHHHHHHHHHH!! UT och BORT!

Upp och ner

Jag är väldigt instabil i humöret just nu. Skör. Är så lättpåverkad av yttre omständigheter och det räcker med en liten vindpust för att jag ska falla omkull. Var ledsen igår på kvällen, efter barnens halloweendisco. Jag orkade inte hela vägen, pressen blev för stor, och ångesten kom krypande. Hanterbart men nedstämdheten tog mig istället.

Idag föll jag en stund mitt på dagen men efter telefonsamtal och att barnen kom så vände det igen. Jag märker hur jag mår bra av att dom kommer, hur det aktiverar mig. Men bara för en stund. Efter några timmar blir behovet av att vara ensam påtagligt och hjärtat börjar slå snabbare. Jag skulle behöva någon som var med mig, det skulle göra stor skillnad om jag inte var ensam med dem. De gör mig så gott, men jag behöver någon som håller mig över ytan, som kan träda in en stund ibland så jag kan hämta andan.
Den tiden kommer. Och jag finner sådan trygghet i den vetskapen.

Pulsen

Tog en propranolol och efter en timma är pulsen nu 71 bpm istället för 99. Oroskänslan är dock kvar. Tar xanor.

Skakiga dagar

Ångesten har återkommit som en oinbjuden vän. Ständigt vid min sida igen. Hanterbar men obehaglig. Hjärtat slår lite för fort, lite för hårt. Strupen snöras åt, ett tryck och ett obehag i bröstet. En slags förlamande rastlöshet och bristande energi.
Beror det på min livssituation, på villrådigheten, eller är det bara sådan här jag är när jag är medicinfri. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.
Så mycket jag borde ta tag i, framför allt skolan, men ingenting blir gjort. Kan inte finna ro i kroppen, kan inte fokusera. Vill inte ge upp än och börja medicinera igen, vill veta hur djupt det drar ner mig, var mitt grundläge finns. Måste härda ut.

Han är så ledsen, och jag är så maktlös. Om jag bara kunde få hålla om honom nu, sakta stryka hans rygg med min varsamma hand tills han somnar. Jag älskar honom så det gör ont. Han är livet och lyckan.

Ingen medicin

Jag slutade med medicinen för någon vecka sedan. Minns inte riktigt när. I mitten av februari kanske. Det har hittills gått väldigt bra ändå. Humöret och känslan i kroppen har varit positiv och stabil. Nu ikväll kom mitt första fall. Sorgsenheten föll över mig plötsligt när jag satt och tittade på bilder. Vet inte varför. Jag hoppas det bara är tillfälligt och inte bara en försmak på vad som komma skall..
Det beslut jag är på väg att fatta, vill jag fatta utan medicin i kroppen. Jag vill att det ska vara jag som tar det, inte jag stärkt av medicin. Jag vill vara säker på att jag gör det rätta.

Får inte ihop det

Jag förstår inte hur jag ska klara mig, på egen hand. Hur ska jag kunna ta hand om barnen, när jag knappt orkar ta hand om mig själv? Jag får inte ihop det.

Det gör så ont i mig.
Har gråtit så jag känner mig alldeles urgröpt och ihålig.Tom.

Terapeuten igen

I fredags var jag hos terapeuten igen. Jag har inte varit hos henne sedan maj tror jag. Jag tycker om henne. Hon är klok.

Vi kom fram att jag har två problem som tynger mig. Det ena är mitt eget mående, det andra är relationen till maken. Hon sa rakt ut att "du har valt att leva med en man som inte kan ge dig det stöd du behöver". Och så fortsatte hon "men det betyder inte att du inte är värd det".
Jag har valt en man som inte kan vara mitt stöd. Men jag är värd stöd.
Så är det.
Men om inte han kan ge mig stöd, vem ska då göra det? Jag förstår inte. Är det inte vad äktenskapet handlar om? Att stödja varandra vid motgångar, le tillsammans vid lycka, gråta tillsammans vid sorg.
Kan jag alls leva med någon som inte kan vara mitt stöd? Det förminskar ju mig, krymper mig, känner mig ännu mer ensam.

Han sa rakt ut häromdagen att han "prioriterar helheten, barnen, och att han inte räcker till för mig". Han prioriterar bort mig. Väljer bort mig.
Det gjorde så fruktansvärt ont.
Det kan inte vara så kärlek ska vara.

Du kan inte leva genom mig

Så sa han.
- Du kan inte leva genom mig.
Det upplever jag inte heller att jag gör, men när jag faller, vem ska jag klamra fast vid om inte honom? Vem ska kasta ner ett rep så jag kan klättra upp igen om det inte är han?
Jag förstår inte.

Han älskar mig inte längre

Vad gör jag nu.

Ledsen.

Jag känner mig så oerhört ensam och liten i världen just nu. Jag behöver någon som stöttar mig, som finns där, känslomässigt. Som bekräftar mina behov, talar om för mig att "det är okej, men jag finns här för dig". Någon som finns. Bara finns. Längtar så enormt. Vill inte ha det så här, må så här. Inte ensam.

Vet inte vem jag är längre

Jag känner inte längre igen mig själv. Situation efter situation uppstår där jag antingen inte förrän efteråt är medveten om vad jag säger, eller så utför jag handlingar som jag senare inte förstår varför. Jag kan höra hur min mun säger saker, och efteråt tänka "var det jag som sa det?" eller "varför gjorde jag så?". Jag håller på att tappa kontrollen. På kvällarna blir det extra tydligt. När jag är trött men ännu inte släckt sänglampan ligger jag och surfar på mobilen och liknande. Då sker ofta att jag inleder konversationer med människor, eller att jag beställer varor. Nästa dag minns jag knappt. Än mindre förstår jag varför. Jag förstår inte riktigt vad som håller på att hända med mig. Håller jag på att tappa fotfästet? Jag har i alla fall delvis tappat förtroendet för mig själv. Jag vågar inte längre uttrycka någon åsikt med kraft, för jag vet inte om den verkligen är min egen. Precis som att det finns flera "jag". Det är så obehagligt. Och hur går jag vidare?