Artikel om panikångest i DN

http://www.dn.se/livsstil/halsa/sa-klarar-anna-panikangesten-1.1079394

Den här länken fick jag av en gammal mycket god vän via mail idag. Det är så härligt att känna att någon tänker på mig.

Det som framför allt fick mig att reagera i texten var följande:

De som drabbas är ofta socialt fungerande och högpresterande, men samtidigt känsliga, har svårt att säga nej och ställer höga krav på sig själva. De är rädda för att göra fel och inte duga, bär på självtvivel och oroar sig mycket.

Det är jag i ett nötskal.
Jag har däremot gjort tvärtemot de flesta andra - jag har hela tiden varit öppen med min ångest. Jag har berättat för arbetskamrater om hur det känns, att jag äter medicin, att jag går hos en psykoterapeut. Jag har absolut inte försökt undanhålla någonting, det skulle inte vara jag.

Jag har inte heller någon särskild slags händelse eller fobi som triggar igång min ångest.
Det kanske skulle vara mörkret då. Allt som oftast kommer den dagliga ångesten (inte panikångestattackerna) smygande när det mörknar. Jag känner mig orolig i bröstet, illamående, yr, perspektivförskjutning, overklighetskänslor, hjärtklappning.. Över huvud taget en mycket obehaglig känsla. Men för övrigt är det inget särskilt. Det kommer över mig vid de allra mest skiftande tillfällen. Och än så länge har det inte heller gjort att jag undviker vissa saker pga ångesten. Men jag kan pga detta inte se hur KBT skulle kunna hjälpa mig. Vilken slags situation ska jag öva på? Att vistas i mörker?

Känner mig så förvirrad i allt det här. Ibland försöker jag tänka så systematiskt och logiskt, precis på det vis som är så typiskt för mig - jag radar upp symptomen/kriterierna och försöker finna en logik och en logisk lösning. Den här gången lyckas jag inte riktigt. Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Det är en skrämmande känsla.
Exempel.
Mår jag bättre av att få en diagnos - eller skulle det förlama mig?
Mår jag bättre av medicineringen i det långa loppet - eller borde jag sluta?
Ska jag kämpa emot ångesten och försöka leva så normalt som möjligt fast hela tiden med ångestkänslorna som medpassagerare - eller ska jag lägga mig ner och låta känslorna ta över. Hänge mig åt det obehagliga för att till slut kanske lyckas förminska obehaget och kunna sakta resa mig upp och klättre därifrån?
Jag är så rådvill.