Jag är så trött. Så sjukligt trött nästan precis hela dagarna. Sista dagarna har jag somnat dagtid och på kvällarna är det inte ovanligt att jag slocknar redan vid åtta och sedan sover till dagen efter.
Livet blir torftigt.
Jag är i princip helt säker på att det beror på att jag ökat intaget av Xanor. Nu tar jag 1 tablett 0,5 mg tre gånger om dagen, tidigare bara vid behov. (Har jag skrivit det här tidigare? Jag känner igen att jag nog har gjort det men är inte säker). Så här ska det vara till 14 maj då jag äntligen ska få träffa läkaren inne på psykmottagningen för första gången.
Jag förstår inte hur dom tänker där inne. Om man söker till psykakuten pga sitt mående, ska det då ta tre månader innan man får träffa läkare? Det är inte klokt.
Jag söker på nätat om paniksyndrom, ångestsyndrom, generaliserad ångest, utmattningssyndrom, utbrändhet.... Jag läser allt jag kommer över. Vill försöka förstå mig, förstå vad som händer med mig.
I torsdags frågade läkaren vad det är jag vill att dom ska hjälpa mig med och jag blev ganska ställd av frågan. Kan man inte bara lägga sig ner, vägra stiga upp och så kommer någon och tar hand om en? Det är precis vad jag längtar efter.
Att bli omhändertagen, få vistas utomhus i solen, slippa allt ansvar.
Jag vill inte mer. Jag vill inte ta ansvar för nåt. Jag orkar inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar